Det har varit höst i jönköping idag. Asfalten har skiftat från blöt till ljusgrå och luften vände snabbt från gårdagens härliga sommar till något rått och kallt. Det var extremt hårt att gå upp i morse, kan nog vara en av de värsta morgnarna under insparken. Vädret lockade inte, halsen har svikit mig och att jag hade lämnat cykeln på ett helt annat ställe än hemma gjorde inte morgonen mindre stressig. Iväg med bussen genom stan i en för tunn kofta, slitna jeans och dålig hårdag. Frukost på espresso house med en vän och utanför gick studenter slitna i sina höstjackor. Jag gjorde stan och mina ärenden så snabbt jag kunde i ett slowmotion tempo då jag visste vad som väntade mig. en helvetes jävla lång backe. Jag säger då det, den dagen jag cyklar upp för den ska jag skriva in i en rekordbok under rubriken "bestigit världen längsta backe med cykel". Det är inte så som ni tror, en brant lång backe med sina flaka bitar emellanåt. nejnej. detta är något helt annat. Om ni tänker er att sätta elljusslingan i ängelholm i asfalt och sen rakt upp ungefär. Man tror liksom att man är framme vid varenda sväng och sen inser man att man hade mer än hälften kvar. Jaja. Jag överlevde iallafall trots att det pissregnade och mina saker blev genomblöta och min förkylningen ropade "skyll dig själv om jag blir värre". Stegen blev inte många när jag kom hem och att jag blev bjuden på en helt fantastisk god kvällsmat av Gunilla gjorde mig genast lite bättre. En fin present fick jag också, så sött!

 

Ja, 28 augusti. Detta är första gången på 20 år jag inte ligger hemma på plommonvägen och har fjärilar i magen och väntar spännt på en kommande morgon. Dagen med stort D. En födelsedag jag tjatar ihjäl alla mina nära om vartenda år. Det känns lite vemodigt att behöva ställa klockan själv imorgon bitti och gå upp och äta frukost vid ett tomt frukostbord. Kanske behöver någongång vara den första. Jag kan iallafall erkänna att jag längtar extra mycket hem en sån dag. Hem till traditioner. familjen. Men på fredag styr vi söderut igen och fram tills dess är det bara att göra det man kan göra, det bästa helt enkelt. Och imorgon laddar jag om för en sista nollningskväll med sittning på akademin och en sprakfylld natt med di blaua!

 

Nu ska jag försöka somna. 1 timme och 14 minuter kvar, sen är jag 21. nininino.

 

jahaja, en vecka senare ligger jag här igen på övervåningen på jönköpings gräddhylla med lite andra tankar än förra söndagen. Alla eller åtminstone de flesta frågor och funderingarna som jag hade har på något vis blivit mestadels bekräftade eller besvarade och jag kan väl säga som så att fjärilarna för de där egentligen urlöjliga sakerna kunde ju stissat ner en aning. Vad var det att vara nervös för?

 

En vecka fylld med nya människor, roliga uppdrag och festliga humör (typ som vi aldrig hade festat förut). Vad kan egentligen gå fel? Nej precis, ingenting. Hela veckan har gått i ett och jag insåg idag att jag har besökt systembolaget 9 ggr sen i tisdags, jag har aldrig spenderat så mycket pengar på något jag inte vet vad jag spenderat dem på och jag har aldrig lärt känna så mycket nya människor under så kort tid. Hela nollningen har varit en stor gemenskap fest där alla har exakt samma mål, drar åt samma håll och går i samma kläder. Ovven. Min kära ovve. Blå och fin. Mja, fin. Det tar jag tillbaka efter 5 dagars konstant festande i den. Akademin, kårens nattklubb, har blivit lite hemmakärt och att jag redan både hunnit hjula och önska låtar där inne kändes inte så otippat. Jag har lärt mig massor av roliga lekar och också insett att caps och beerpong kan vara rätt farligt. Och då ska vi inte prata om att försöka samla pluppar av faddrarna. Rösten har fått jobba sig någorlunda tillbaka genom ännu mer skrik och kalla blöta nätter.

 

Jag och L hade uppehåll i fredags och det var minst sagt två trötta tjejer som spenderade dagen i lugnaste tempot innan vi intog dahlvik för lite snack och fredagsavrundning. Kort och gott "hade sverigedemokraterna kommit in här hade jag inte ens orkat tjabba emot, så trött är jag". Lördagen bjöd på ännu mer av nollningsidéer och efter att ha lekt kurragömma på skolan och inte blivit hittad på 20 minuter bjöd eftermiddagen och kvällen på massor av stoj och stimm. Avslutade det hela på efterfest med ett gäng vitklädda innan L&L körde galenskaper i vanlig ordning och avslutade veckan fint med ett bad i rådhusparkens fina fontän. Tack och lov för heldräktoverallen på vägen hem.

 

Söndag i all ära och att vi har hemmakväll i stan gjorde chokladsuget tillfredställt ganska snabbt. Tre timmars powernap på eftermiddagen innan det blev thaimat och film på lustgården. Nu är krafterna halvt omladdade för några sista dagar av en fullspäckad, fantastisk nollning.

 

Ni som inte börjat än, jag har varit där, ni får vara nervösa. Ni kommer att vara det trots jag skriver en hel roman, men jag måste ändå säga. Ni behöver inte vara nervösa. Det löser sig, allt löser sig. Och jag skrattar ju åt mig själv i efterhand och kan erkänna att jag hade lätt velat nollas varenda år!

 

Kärlek.

 

 

 Noll uppdatering från min sida. Nollningen tar min tid, min energi. Men idag, idag ska det nog hittas lite tid för en uppdatering framåt kvällskvisten. På återseende!

 

Fjärilarna i magen vill inte sluta snurra, tankarna vill inte stillas till ro och ögonen är vidöppna medans kroppen säger Zzzzzz.

 

Det är för att vara exakt 3 år sedan jag låg i min säng dagen innan skolstart och grubblade över det gångna sommarlovet och alla fina sommarkvällar som så smått skulle börja dö ut till trista pluggkvällar och regniga eftermiddagar. Jag har aldrig gillat det där med skolstart, inte nog med att sommaren får ett slut, det är så mycket mer. Nytt. Som något kickas igång utan ens vilja kickas igång. Skolväska och böcker ska inhandlas och man ska plötsligt vara inmatad i ett slags schema där man ska hitta en studieteknik och motivation i allt man gör. Jag gillade aldrig de där dagarna runt den 20 augusti när jag var yngre. Kompisarna hade jag ju träffat under loven och det var ju så mycket roligare att bara flänga omkring till dagen blev till natt även i veckorna. Rutiner. Höst.

 

Det är lite samma känsla som sprider sig i magen nu, men inte riktigt. Denna känslan är mer oviss, ovetande och rent ut sagt lite skrämmande. Imorgon väntar ännu en skolstart, nya klasskamrater och allt det andra. Något som ska kickas igång, men som jag själv har valt. Ett steg i rätt riktning som man brukar säga. Och undra hur många gånger man kommer tvivla på det då, att man är i rätt riktning. Känns ju onödigt att börja grubbla på redan idag.

Jag är inte bara ny på skolan, utan ny i staden. Nytt boende. Ica-affär. Cykelväg. Buss-station. Pizzeria. Vardag.

Jag ska hitta mig själv i vilsna marker på en ny gågata med andra butiker och annan luft. Jag ska möta andra ögon på gatorna där var och en går för sig, där dagen också blir till mörker och lamporna tänds vid munkbron.

 

Och så ska jag nollas. inparkas, kickas igång. Rakt in i allt det där. Och så roligt jag har tyckt det skulle bli varenda gång folk pratat ikapp om den där nollningen och hur taggad jag kommer vara. Ändå så ligger jag här nu med tankarna någon helt annan stans och längtar tillbaka till trygghet och ängelholmsvardag. Inte konstigt med allt nytt som väntar runt hörnet. Varför kan man inte bara mata in det som alla säger "ALLA är lika nervösa som DU" "du kommer få vänner, du som är så framåt" "Äsch, det löser sig, tänk inte på det" "Nollningen kommer vara bland de bästa veckorna i ditt liv"? Tänk så lätt det hade varit då, om inte de där tvekande spökena dykit upp. Jag hoppas jag kommer kunna säga likadant om några dagar "Varför var jag nervös för det här??"

 

Imorgon är det dags, och ja, jag ser framemot det med en sprängfylld tankeverkstad! Lets do this.

 

 

 

En minst sagt fantastisk avslutningskväll för ett tag hade jag igår med mina fina på 25m2 i havsbaden. Trots att vi alla drar åt olika stigar idag så vet man ändå att alla ändå leder åt samma i någon ände. Jag höll mig till vatten och bilen men kunde ju ändå inte motstå några partyfyllda timmar på bahnhof bland kända leenden. Det dansades och kramades hela natten och 05.00 landade jag i sängen efter att ha kört 2 "italienare", 8 badsugna, en övergiven vän och en som bara är lite av allt. Fina människor det finns!

 

Söndagen innebar flytt och efter mina kära föräldrar kört hem igen har jag och L checkat stan i kvällssolen, njutit av vacker vätterutsikt och andats luft i en främmande stad. Och slutsatsen av kvällen får väl bli att vi har valt en mycket vacker stad. Tack och lov.

 

Nu har jag precis skypeat med järngänget och ja, jag säger då det, jag har världens bästa vänner!

 

 

 

 

 

 

Efter ett härligt morgondopp begav sig jag och mamma ut på bjärevägar i solskenet och passerade gårdar efter gårdar och utsikten blev bara vackrare och vackrare. I dikena växte vildblommorna i kapp och färgerna var sådär alldeles härligt blandade som det bara kan vara såhär års. Vi köpte blåbär och jag hittade trälådor att förvandla och allt var skönt. luften, magkänslan, livet. Min mamma har en otroligt stor påverkan på mig, humöret. inställning. allt. Jag har länge levt med henne konstant stöttandes vid minsta fall, hört hennes för och motargument i allt jag gör och hennes ständiga velande om allt, för att hon alltid velat vårt bästa. Och det där med beslutsångesten har jag fått ta över i största lag. Men det finns inget hjärta i hela världen som lyser så rött för några andra. Det finns inget som innehåller så mycket kärlek och vänlighet som hennes och som har i alla tider alltid bultat så hårt för hennes barn. Jag vet att var jag än befinner på mig jorden så är det där mammahjärtat alltid skört när jag inte sitter i hennes famn en sommarkväll i uterummet. Och det kan göra ont i mig ibland att göra någon så sårbar. Att mina val om allt som kommer omkring oroar den viktigaste människan i livet så mycket. Men jag vet också att hon växer och vet. vet om det starka bandet oavsett avstånd, något oslitbart och vackert. Ett band som varar förevigt i alla väder, stadsdelar eller länder. I alla ledsna dagar, glada skratt eller långa nätter. Min fina mamma, jag älskar att åka på den italienska vägen och sjunga "ta mig till havet" med dig en onsdag i augusti. Och veta att du alltid finns.

 

 

 

 

En helg till har gått passé

och jag har ingen skuld i de

långa dagar på jobbet med strålande väder

hunnit införskaffa lite nya kläder

en fredagskväll med nära vänner

som förstår precis allt jag känner

klockan blev natt

och morgonen efter väcktes jag av en tvåårig skatt

lördagskvällen skulle bli ett kärt augustiminne

kräftor, snaps och sommar fyllde mina sinne.

Total eclipse of my heart, hugger i sten och trubaduren

och jag gjorde ett fall i trappan, snubblanuren...

Min sommarbubbla fylldes på

kräftskiva, bahnhof och en nedtrampad tå

(behöver jag säga att jag är gaaaanska blå?)

Det hela avslutades på boxen med de bästa

och ja, jag trillade hem efter en lyckad kväll  som de flesta!

och nä, jag kan inte sluta längta efter nästa...

 

 

 

 

 

 

Och så kom dagen jag förväntansfullt hade väntat på sen julafton 2011 när jag öppnade kuvertet med den orangeaktiga biljetten. Lars Winnerbäck den 9 augusti på Sofiero. Jag föreställde mig picknick i gräset med mina fina, vin och sommarklar himmel som bytade färg framåt kvällen och en winnerbäck som levererar som om tiden stod still. Och varenda liten förväntan slog in. Genom hela mitt blodomlopp strömmade glada blodkroppar fyllda med kärlek av musik när den är som bäst. Att denna rödhåriga man kan göra något så litet för världen så viktig för så många. En vardagsgrå tisdag i skolans kommunala korridorer, vi har väl alla varit där. Hur ofta känner man inte att man inte får ordning på sitt liv, eller att livet bara är ett timglas som bara rinner. Och så finns det dem man kan komma ihåg när man är vilsen i en vinternatt igen. Och några av dem stod jag med igår i ett hav av dunkande lassehjärtan och skrek mig hes till "hugger i sten" som om det inte fanns något annat i hela världen. Och det fanns det inte heller. Bara en hel del massa rader om vardagsproblem som lät så lätta och nära så jag nästan trippade runt i tandläkarväder och tog mig igenom varenda litet dunkelt rum med världens största leende på läpparna. En man som kan.

 

för att vara missnöjd med nått så hade jag inte precis dött om vi hade haft lasse och en flaska rött med på efterfest och lirat lite gitarr till sommarnatten blev sommardag och vi löst världsproblem i morgonljuset och pratat rostad kärlek och en gnutta framtidstro. För övrigt är jag en himlans lycklig tjej som förstått lasses mening på jorden!

 

Efter några dagar av fundering och sökande efter min inre röst så så fick jag bara besluta mig och det är ju egentligen bara att köra på, ta livet med en klackspark, möta dagen som den är, hänga på allt som finns, vara öppen för förslag, ta vara på möjligheter, vara ödmjuk mot världen och inse att ibland gör man rätt och ibland gör man fel och sen leva med det och ja, där är jag nu, med tre års utbildning framför mig i Jönköping, i en ny stad med nya möjligheter och med ett hemmakärt hjärta som kommer ta mig hem mer ofta än ibland. Ovisst och skrämmande men otroligt roligt och spännande. Att en del av mitt hjärta, L, är i samma stad gör det hela lite lättare, och att jag vet att resten av mitt hjärta alltid kommer vara här och kännas precis likadant gör de tre närmaste åren till (förhoppningsvis) något underbart!

 

 

 

och så kom den dagen då alla papper var framme och allt låg i mina händer. Inga väntande beslut, inget att skylla på. Nu står jag här med alternativ igen och att beslutsångest är mitt andra namn är inte okänt. Hur väljer man när man inte ser något rätt och fel i något? "Gå efter magkänslan" Bullshit. Den finns inte. "Gör precis det du vill." Ja, om det bara vore så lätt att jag visste vad jag ville. "det blir bra vilket som" Vilket blir bäst då?

 

I ett evigt virrvarr av fördelar och nackdelar står jag ändå still. Kall och försöker hitta miljoner av anledningar för att skjuta på problemet lite till. Men det hjälper inte, uppenbarelsen från högre makter kommer inte komma. Det handlar bara om att ta ett jävla beslut. att en sådan liten sak kan vara så stor.

 

 

En heldag på jobb väntade igår och efteråt var det dags för den årliga svensa-karlsagolfen med hela släkten. Massor med igenkända ansikten som åldras sen sist och jag vet inte hur många gånger jag fick frågan "vem är nu du då, är du magnusas tös?" (glömt nämna att min stora släkt är spriden över så gott som hela bjärehalvön och en väldigt skånsk dialekt sitter många inne med) Eller hur många som drog mig lite i kinderna och sa "du måste vara kajsa, magnusas" eller "vem är nu detta..?" Lovisa, magnus och karins dotter. syster med pelle och kajsa. yngst. "Jaså ja, vaaaaaa stor du har blevit, sist ja så dig va du ente mer än såhära" Nä innan man har fått rätt på var man är på släktträdet bland 6754 kusiner, kusinbarn, nästkusiner och allt inom kategorin släkt så har halva kvällen gått. Men oj vad glad jag är för mina stora släkt. Och för nostalgin över det hela. Över hur fina relationer det finns mellan många och hur glad jag är när jag ser hur lycklig min pappa är där i mitten bland rötterna. Jag gillar släkttraditioner, massor.

 

 

 

Men vid 23 var kvällen för mig med ungt blod och pigga ben fortfarande ung och jag hade självklart energi till att köra några moves nere på bahnhof med resten av järngänget. Bra folk, mer släkt, goda drinkar och jag avslutade det hela i skälderviken med mackor och oboy.

 

 

 

En lite bättre söndag väntade med andra halvan av släkten, mammas sida och där vimlade det av kusinbarn och kusiner så det stod härliga till hela eftermiddagen. Mysigt!

 

 

min fredagskväll spenderade jag på en solig balkong tillsammans med mina vänner och rosevin. Sommartema och kvällsfin himmel. Jonna sa "jag ger dig datorn, så kan du sköta musiken" Och ja, tänk er en sommarkväll med winnerbäck, lundell, eldkvarn och sköna låtar och så satt alla och sjöng med. Det kallar jag magi. Det är då man bara vill stanna världen en stund. Jag och L avslutade fredagen fint till gyllene tider hits på ett dansant dansgolv innan vi intog ett bilflak och såg månen lysa starkt över stan på 90-vägen. Fint.

 

 

Picknick i mängder med härliga tjejer i jordens finaste slottsträdgård, Sofiero. Tomas Ledin på scen som inte bara med sin utstrålning utan med hela karaktär gjorde så att kärleken och livet vibrerade i luften. Jag var så glad där i mitten av så mycket känslor. Varenda liten oroklump och framtidsfundering sjönks till marken och istället fanns det bara livsglädje i luften. Och så mina fina fina vänner. Jag är så glad för att jag har dem, i varje stund. Om jag så står i dimman av dimman eller simmar på bottens botten så lyser dem där. Och när Tomas ledin drar igång "vad gör du nuförtiden" fick jag den där uppenbarelsen igen, att dör jag nu, så dör jag lycklig. En låt med så mycket minnen som garanterat har varit med på vartenda festliga kalas sedan kungstiden. Så många sommarnätter vi vinglat fram och skrikit oss hesa och så många förfester den har satt igång. Definitivt en av topp 5 på min topplista när det gäller låtar. Den jag kunde va. Kan någon skriva en bättre text? Mikeal Wiehe. Vilken legend. Och tomas ledin. du gör ju det så bra. det var nog inte en känselnerv stilla på sofiero den stunden. Jag säger då det, vad vore sommaren utan konserter och vad vore sommaren utan ledin...inte mycket för världen.

 

 

 

 

 

I onsdags jobbade jag hela dagen och min "påmnnelselista" på mobilen hade 17 punkter att färdigställa. Det är i de lägena man inte bör ha får låg energi och stå utan hemfärd från jobbet. Jobbdagen slutade med att jag tog mig från jobb1 till jobb2s soffa och tyckte synd om mig själv innan min fina pappa och storebror kom och hämtade mig och vi slutade kvällen på hamnkrogen med fantastiska pizzor o solnedgången. Tänk vilken vändning humöret kan ta!

 

 

 

 

 

Ligger i min säng och kollar igenom bilderna från veckan med ett leende på läpparna. Trots att mina tankar denna veckan har varit ett stort virrvarr så har jag ändå lyckats fånga de där stunderna emellanåt. I tisdags sprang jag barnsligt runt på liseberg och hade det allmänt bra med Sofia, Elin och Emelie. En roadtrip med den allra bästa musiken såklart och att någon i gänget kammade hem lite vinster gjorde inte dagen sämre precis!

Den nya attraktionen atmosphere var verkligen en höjdare, den tog direkt plats på min årliga lisebergslista. Balder och Uppswinget håller fortfarande måttet så de får hänga med ett bra tag till. På lisebergstoppen ligger numera...

- Balder

- Uppswinget

- Atmosphere