Och så kom dagen jag förväntansfullt hade väntat på sen julafton 2011 när jag öppnade kuvertet med den orangeaktiga biljetten. Lars Winnerbäck den 9 augusti på Sofiero. Jag föreställde mig picknick i gräset med mina fina, vin och sommarklar himmel som bytade färg framåt kvällen och en winnerbäck som levererar som om tiden stod still. Och varenda liten förväntan slog in. Genom hela mitt blodomlopp strömmade glada blodkroppar fyllda med kärlek av musik när den är som bäst. Att denna rödhåriga man kan göra något så litet för världen så viktig för så många. En vardagsgrå tisdag i skolans kommunala korridorer, vi har väl alla varit där. Hur ofta känner man inte att man inte får ordning på sitt liv, eller att livet bara är ett timglas som bara rinner. Och så finns det dem man kan komma ihåg när man är vilsen i en vinternatt igen. Och några av dem stod jag med igår i ett hav av dunkande lassehjärtan och skrek mig hes till "hugger i sten" som om det inte fanns något annat i hela världen. Och det fanns det inte heller. Bara en hel del massa rader om vardagsproblem som lät så lätta och nära så jag nästan trippade runt i tandläkarväder och tog mig igenom varenda litet dunkelt rum med världens största leende på läpparna. En man som kan.

 

för att vara missnöjd med nått så hade jag inte precis dött om vi hade haft lasse och en flaska rött med på efterfest och lirat lite gitarr till sommarnatten blev sommardag och vi löst världsproblem i morgonljuset och pratat rostad kärlek och en gnutta framtidstro. För övrigt är jag en himlans lycklig tjej som förstått lasses mening på jorden!