Ett år till har gått av stapeln i min fantastiska studentstad. Jag har mitt sista sommarlov och har två månader fritt från plugg och suktan efter onsdagsfyllan har lagts på hyllan. Det har varit så många gånger den senaste tiden jag sagt att jag börjar bli trött på att vara bakis om torsdagarna och gå som en zombie över halva veckan. Ändå sitter jag här nu och tänker tillbaka på alla de dagarna under mitt andra mkv-år som innehållit just det där. Adrenalinfyllda nätter och bakiströtta morgnar. Och mitt bland allt det där är också det som är mitt ljus här uppe. De som faktiskt gör de där nätterna oändligt långa och morgnarna helt okej ändå. Och de kommer jag sakna de kommande två månaderna. Sakna att veta att de är inom 500 meters avstånd om de skulle vara någonting, sakna att veta att vad jag än säger, så förstår dem. Att saker börjar gå mot sitt slut skrämmer mig, mitt sista sommarlov, min sista BC-antagning, min sista förfest på akademin, min sista kryssning, min sista tid med mitt blåa lag. Blue Crew har under min studietid varit min familj. Ett gäng som hade stått bakom mig hur fel jag än haft. Och som jag inte skulle vilja byta bort mot några andra i hela världen. Som den gamla klyschan säger "man uppskattar inget från man förlorar det" så vill jag påstå att jag faktiskt uppskattat den gemenskapen mer än något annat här uppe. Men trots det gråter jag så fort tanken slår mig att på nästa utsup är det inte jag som står och tejpar fast arboga-öl och tvingar någon dricka förfärliga shots. Då är det jag och mina absoluta favoriter som ska hålla BC-tal och lämna pinnen vidare till nästa gäng. Men innan dess ska jag ha ett sommarlov att minnas, en inspark som ska gå till historien och omringas av bra människor. För trots allt vemod, har jag hittat jävligt mycket fint under mitt andra år. Jag har äntligen fått min prins och vunnit massor av nya vänner, och knytit ännu starkare band med de gamla.

 

Älskade jönköping, tack för all kärlek du tryckt in i mitt liv detta året. Det gjorde du bra.