LJOS

Och så plötsligt befann jag mig här igen efter att ha hämtat lite höstinspiration och insett att jag får sluta leva min sommardröm och hoppas på varma dagar såhär i oktober. Jag har i vilket fall som helst haft en hejdundrande start på hösten och en sensommar jag lag till bland mina Jönköpingsminnen. Mycket har passerat den senaste tiden, många nya saker att hugga tänderna i och gamla saker som kom till sitt slut även om jag aldrig kommer erkänna det för varken mig själv eller någon annan. Min Bc-familj som har gjort min Jönköpings tid till den bästa är nu mera med X-familj. Och vad jag hade gjort utan er dessa åren tänker jag inte ens ge mig på att förklara. Jag älskar varenda en av er och det här kommer alltid vara vår värld. Jag har även satt tänderna i den tuffaste kursen hittills under min studietid och mina dagar spenderas i skolan mer än hemma numera. Detta varvar jag ju givetvis med akademin emellanåt, en och annan tacokväll, träning, häng med vännerna och myskvällar i soffan. Nä, jag ska nog inte klaga ändån. Så länge man inte behöver längta efter helg så har man ingen rätt och klaga. Jag kunde inte släppa sommaren en helt utan fyllde på med solsken och saltvatten i Turkiet en vecka med hjärtat. Och nu är det oktober och höstmörkret har dragit sig på, kanske kommer bloggen locka till sig mig igen. Ett sista halvår i Jönköping väntar och det ska jag ta vara på, sluta tänka framåt och sluta gräma mig över saker och ting. Fina vänner och en fantastisk pojkvän genomsyrar min vardag och mer än det kan jag inte önska mig.

 

 

Bildstorm

 

går och drar mig för att stänga ner locket på den stora rosa resväskan, för att vika ner de sista plaggen och packa ner träningskläderna som flitigt använts under morgnarna denna sommaren. Det börjar bli påtagligt att sommaren 2014 börjar lida mot sitt slut, att det är dags att lämna det gamla flickrummet och uterummet. Krama om föräldrarna och dra in hemmadoften en sista gång för denna sommaren. Tårarna forsar värre än om det var ett koncentrationsläger som väntade på mig. Allt känns plötsligt lite som sista gången, kanske sista gången jag med gott samvete bor hemma en hel sommar för att jag mellanlandar mellan två skolår. Den här platsen kanske inte alltid kommer kunna vara mitt hem om somrarna och det skrämmer mig. Precis som det skrämmer mig att det är sista insparken som väntar om några veckor och att det är sista terminen jag ska påbörja tillsammans med några av mina bästa vänner. Plötsligt blev timglaset som bara rinner ett faktum. Något att ta på, något att försöka stoppa. Ändå vet jag om 24 timmar trivs jag i min kära studentstad igen även om mitt barndomshem på plommon känns väldigt tryggt just ikväll. Jag lider av en oerhörd seperationsångest och jag lider med alla som behöver stå ut med mina rödsrpängda ögon i dessa tider. Varför måste man alltid lämna när allt känns så barnsligt bra? Varför är inte mina två favoritvärldar sammanslutna? Så sitter man där med tjejerna man sålt godis med på gatan sen man var 5 år och vet att vi inte kommer sitta såhär förrän om ett år igen. Och därför är jag så otroligt tacksam för sommaren, för den återförening den alltid ger möjlighet till och för den glädjen som sprids bara av en släktkväll i trädgården. Häromdagen satt jag och hela familjen i uterummet och jag skrattade ända från hjärtat, då slog det mig vilken storvinst jag egentligen kammat hem. En familj jag aldrig vill lämna och en fin pojkvän & vänner jag längtar efter att få krama om. Ändå klagar jag på att slitas mellan två städer, dra relationer över land och gränser. Mest för att sommaren påminner mig om att mitt hjärta aldrig kommer lämna skälderviken samtidigt som världen ekar utanför.

två små nätter ska jag sova bort till jag får sova bredvid honom igen. Två små ynka dagar sen är jag med dig igen. ♥

 

sommarnätter blir sommardagar, morgondopp blir kvällsdopp, juni blir juli och grillat blir vardagsmat. Sommarkänslorna rinner i blodådrorna och stannar mig titt som tätt i alla miljöer, dofter, känslor jag tagit mig genom denna sommaren. Den tar mig tillbaka till mina barnsben när jag rund och go åt alldeles för mycket glass och vandrade på stigar i farhult, smått bitter för att kommit sist på kalle på burken. Till dofter som jag upplevt vartenda år sen jag föddes och är som balsam för själen. Till en familj som stressar semestern igenom för att hinna leva sin sommardröm med både vänner, syskon, släkt, syskonbarn, barnbarn, barn och alla andra. Till två sommarliv som nu med sina barnsben lever det liv jag levde en gång, och jag är med dem där igen. Till vänner jag kan glömma under vinterhalvåret men aldrig skulle överleva sommarhalvåret utan. Till kusten och till havet som jag kan stirra mig blind på ända bort till horisonten möter solnedgången. Till känslan av saltvatten som smakar alldeles lagom, som fyller min näsa och lockar mitt hår. Till en famn som aldrig varit min en sommar tidigare, som får uppleva min sommardröm och jag hans. Till sena nätter och cykelturer, till brunbrända bröst och brända näsor, till rosévinet med djupa vänner och till kvällar då jag somnar till barns röster som tar vara på sommarlovet så sent som de bara kan. Min sommardröm.

 

ett år hade gått sen sist och trots att minnet av en fantastisk kväll förra året satt i så påmindes jag återigen hur bra jag tycker om dessa människor. Jag är glad och lycklig långt in i själen av deras närvaro. Låt mig alltid, alltid ha de i mitt liv!

 

Det blev med andra ord ännu en fantastisk sommarkväll i uterummet på plommon där vin- och grillkombinationen är som allra bäst. Tack kära ni!

jag kom upp till jönköping och M igår eftermiddag och dagen resulterade i tegel-lunch. Vårt favoritställe här i stan! En sväng på stan och god mat och rödvin framåt kvällen. Idag har vi än så länge bara käkat frukost, jag ligger och planerar veckan och Martin är och jobbar. Ska snart bege mig ut på en löprunda så fort frukosten lagt sig. Dagen bjuder annars på lite sol, handling, matmarknad och räkor framåt kvällen. Trivs bra i mitt andra-hem ♥

 

 

inatt kom jag hem efter fem nätter på östkusten. Midsommarfirandet bröt sin tradition i år och spenderades på rätö med M och hans familj. En salkråkliknande ö, massa båt, promenader, grill och badtunna var jag mer än nöjd när stjärnorna visade sig från sin bästa sida när himlen sprack upp framåt natten. Dunderladdade med mat och mys begav vi oss mot Linköping för bebismys, shopping och en natt på hotell. Ett inte så pjåkigt bryt på en annars oslagbar tradition ändå. Och nu är jag kärlekstankad från tårna och redo för några dagar i söder. ♥

 

 

-L

 

jag är hos dig igen.

En helg i jönköping har gått passé och lediga dagar har bara runnit förbi. Vi har käkat ute, shoppat, myst vid bryggan och varit på sommarfest. Igårkväll åkte jag mot Skåne igen och jag hade velat dela mig på mitten så jag kunde vara kvar hos mitt hjärta. Men nog om det. Idag ska jag leka med mina sommarliv och blåsa bubblor.

 

Tidningar har inte haft ett dugg fel om att Håkan på Ullevi var annat än episk. Och jag var sådär löjligt lycklig och kär från scenen tändes till varenda själ lämnat ullevi den kvällen. Hans fina ord satte 70 000 människor i gungning och mitt bland dem var vi. Lyckliga och kära. Efteråt vinkade jag vännerna hejdå för en sommar åt olika håll och intog Ängelholm. Min fina sommarstad. Sedan dess har jag njutit av havsdoft, gamla vänner, familjen och mina somriga syskonbarn som älskar att bada minst lika mycket som jag. Och det krävdes inte många dagar från jag insåg att det finns inget vackarare på sommaren är det som sträcker sig från skälderviken till magnarp. 

 

Imorgon beger jag mig mot Jönköping igen, tid med M och sommar på annan ort. Längtar ♥

 

Om någon undrar vad jag ska göra imorgon, så ska jag på Håkan Hellström på Ullevi och brinna upp i sommarnatten. Jag ska vara så sockerdrickslyckligtfjärilskär i magen hela dagen och jag kan nästan gråta för er som inte ska dit. Men bara om ni undrar.

 

 

Ett år till har gått av stapeln i min fantastiska studentstad. Jag har mitt sista sommarlov och har två månader fritt från plugg och suktan efter onsdagsfyllan har lagts på hyllan. Det har varit så många gånger den senaste tiden jag sagt att jag börjar bli trött på att vara bakis om torsdagarna och gå som en zombie över halva veckan. Ändå sitter jag här nu och tänker tillbaka på alla de dagarna under mitt andra mkv-år som innehållit just det där. Adrenalinfyllda nätter och bakiströtta morgnar. Och mitt bland allt det där är också det som är mitt ljus här uppe. De som faktiskt gör de där nätterna oändligt långa och morgnarna helt okej ändå. Och de kommer jag sakna de kommande två månaderna. Sakna att veta att de är inom 500 meters avstånd om de skulle vara någonting, sakna att veta att vad jag än säger, så förstår dem. Att saker börjar gå mot sitt slut skrämmer mig, mitt sista sommarlov, min sista BC-antagning, min sista förfest på akademin, min sista kryssning, min sista tid med mitt blåa lag. Blue Crew har under min studietid varit min familj. Ett gäng som hade stått bakom mig hur fel jag än haft. Och som jag inte skulle vilja byta bort mot några andra i hela världen. Som den gamla klyschan säger "man uppskattar inget från man förlorar det" så vill jag påstå att jag faktiskt uppskattat den gemenskapen mer än något annat här uppe. Men trots det gråter jag så fort tanken slår mig att på nästa utsup är det inte jag som står och tejpar fast arboga-öl och tvingar någon dricka förfärliga shots. Då är det jag och mina absoluta favoriter som ska hålla BC-tal och lämna pinnen vidare till nästa gäng. Men innan dess ska jag ha ett sommarlov att minnas, en inspark som ska gå till historien och omringas av bra människor. För trots allt vemod, har jag hittat jävligt mycket fint under mitt andra år. Jag har äntligen fått min prins och vunnit massor av nya vänner, och knytit ännu starkare band med de gamla.

 

Älskade jönköping, tack för all kärlek du tryckt in i mitt liv detta året. Det gjorde du bra.

 

 

 

Det bästa med dig är att det alltid kommer vara du.