Fjärilarna i magen vill inte sluta snurra, tankarna vill inte stillas till ro och ögonen är vidöppna medans kroppen säger Zzzzzz.

 

Det är för att vara exakt 3 år sedan jag låg i min säng dagen innan skolstart och grubblade över det gångna sommarlovet och alla fina sommarkvällar som så smått skulle börja dö ut till trista pluggkvällar och regniga eftermiddagar. Jag har aldrig gillat det där med skolstart, inte nog med att sommaren får ett slut, det är så mycket mer. Nytt. Som något kickas igång utan ens vilja kickas igång. Skolväska och böcker ska inhandlas och man ska plötsligt vara inmatad i ett slags schema där man ska hitta en studieteknik och motivation i allt man gör. Jag gillade aldrig de där dagarna runt den 20 augusti när jag var yngre. Kompisarna hade jag ju träffat under loven och det var ju så mycket roligare att bara flänga omkring till dagen blev till natt även i veckorna. Rutiner. Höst.

 

Det är lite samma känsla som sprider sig i magen nu, men inte riktigt. Denna känslan är mer oviss, ovetande och rent ut sagt lite skrämmande. Imorgon väntar ännu en skolstart, nya klasskamrater och allt det andra. Något som ska kickas igång, men som jag själv har valt. Ett steg i rätt riktning som man brukar säga. Och undra hur många gånger man kommer tvivla på det då, att man är i rätt riktning. Känns ju onödigt att börja grubbla på redan idag.

Jag är inte bara ny på skolan, utan ny i staden. Nytt boende. Ica-affär. Cykelväg. Buss-station. Pizzeria. Vardag.

Jag ska hitta mig själv i vilsna marker på en ny gågata med andra butiker och annan luft. Jag ska möta andra ögon på gatorna där var och en går för sig, där dagen också blir till mörker och lamporna tänds vid munkbron.

 

Och så ska jag nollas. inparkas, kickas igång. Rakt in i allt det där. Och så roligt jag har tyckt det skulle bli varenda gång folk pratat ikapp om den där nollningen och hur taggad jag kommer vara. Ändå så ligger jag här nu med tankarna någon helt annan stans och längtar tillbaka till trygghet och ängelholmsvardag. Inte konstigt med allt nytt som väntar runt hörnet. Varför kan man inte bara mata in det som alla säger "ALLA är lika nervösa som DU" "du kommer få vänner, du som är så framåt" "Äsch, det löser sig, tänk inte på det" "Nollningen kommer vara bland de bästa veckorna i ditt liv"? Tänk så lätt det hade varit då, om inte de där tvekande spökena dykit upp. Jag hoppas jag kommer kunna säga likadant om några dagar "Varför var jag nervös för det här??"

 

Imorgon är det dags, och ja, jag ser framemot det med en sprängfylld tankeverkstad! Lets do this.