Idag har bestämt mig för att vara positiv. Iallafall bestämde jag det efter 14.30. Så nu är jag det. Imorgon ska jag på intervju med ett bemanningsföretag kl 10.00 = morgonen kommer gå fort! sen ska vi förmodligen handla i sverige = något att göra ett tag! nej det var inte positivt skrivit. Jag tar varenda timme som den kommer här uppe. Och aldrig har jag varit tacksammare för facebookchatten och min dator. Otroligt tacksam för Beccis&Jonna som är inloggade hela dagarna och förgyller mina sega timmar. Jag har blivit en hejare på att uppskatta saker små, hej o hå. Jag ler bara med tanken på att vi ska ha tacos ikväll. Jag har aldrig hunnit med så mycket viktiga oprioterade saker på datorn. Jag blir så glad av alla som är inne på facebookchatten. Jag har tid för att tänka. Visserligen både en fördel och en nackdel. Jag älskar att det bara är 3,5 timmar hem. Jag kan med andra ord åka hem när jag vill. Jag gillar att vara här och veta att jag kan åka hem om jag vill. Då känns det bättre. Hade dagarna inte varit så förbaskat sega och hade jag inte varit så förbaskat sällskapssjuk så hade jag nog älskat att ligga på soffan hela dagen. Men det gör jag inte. Därför uppskattar jag sånt där. Såna meningslösa ting som lär mig uppskatta det där lilla extra. Keep on Lovisa!

-L

Spenderade lördagskvällen med mina fina. Tacos som vanligt. Godis och glass. Det är väl lustigt. Att man säger sig vara trött på vardagen, på rutinerna, på mönstret som sällan bryts. Sen när det väl är dags att byta vardag och mönster så finns det inget man hellre vill än att göra det man brukar. Samma gamla rutin, mat, sällskap och känsla. Först försöker man fly, sen återvänder man och inser att det är så himla bra så man bara måste uppleva det för en sista gång på ett tag. Jag var ju bara så tvungen att köra ner om bahnhof också. För att känna den där pulsen i hjärtat, se dimman och röken svepa ihop alla människor till ett ordentligt partygäng som inte har röst till att skrika "fade into darkness" så högt som de hade velat. Jag stod i schlagern och hörde "old pop in oak" och såg hur alla började hoppa sådär fruktansvärt löjligt som jag brukar göra på dansgolvet. Drinkarna flödade det av kända ansikten var det gott om. Jag stod mest och iakttog, satte mig i personalrummet och hörde musiken dovt i bakgrunden. jag längtade ut till vimlet, samtidigt som jag var så glad över att bara kunna uppleva det på avstånd. 02.00 satte jag mig i bilen igen, lars winnerbäck strömmande högt ur mina högtalare. Han är bra, den där winnerbäck. Han gör det jag har svårt för själv. Sätta ord. tack.



-L

Tacokväll i björkhagen, lite bilåkning och bio med mina fina syskon, svåger & larry gjorde min fredagskväll alldeles perfekt. Hur jag har kunnat hamna på samma bio två gånger i loppet av en vecka vet jag faktiskt inte. Men jägarna 2 är sevärd kan väl resultera det hela. Idag har jag&pappi farit runder på jakt efter det perfekta regnstället. Med lite dåligt utbud står jag istället med mitt mckinley igen och en flaska impregneringsspray. Det får räcka så länge. Några mysiga timmar på stan med syster och Ludvig gjorde även lördagen perfekt. Ludvig kan vara det sötaste som satt sina fötter på jorden, min lille skatt. Att det tog 30 minuter att gå från graffitti till ica gjorde ingenting. Det finns inget sannare glädje än se små ettåriga fötter stapla fram på kullerstenen med plockade löv i handen. Sådana stunder är fina. Nu ligger jag i sängen, borde packa men tog ett break. Det är verkligen med blandade känslor min garderob plötsligt töms med både galgar och kläder. Hur packar man för ett äventyr på 1-60 dagar?


-L

 





















det bästa man kan önska sig ♥

mina dagar fylls av allt från jobb till kvalitetstid med fina vänner och familj. tiden har börjat bli knaper och jag tar vara på den så gott jag kan. Tisdagskvällen spenderades ute i östra karup hos söta elin. Vi pratade som vanligt oavbrutit tills klockan slog sent och jag begav mig hemåt med winnerbäck i bilen, en bättre tisdagskväll helt enkelt. Idag har jag varit på utflykt med barnen och mitt så kallade regnställ var allt annat än vattentätt. Men vad gör det frågade jag mig själv? Barnen hade ju så roligt åt mina jeans som förvandlats till mörkblå istället för ljusblå och mitt hår som låg så slickat och då ska vi inte tala om min blus som jag så gott som kunde vrida ur. Lite torrare begav jag mig sedan till nästa jobb, bahnhof där jag spenderade hela eftermiddagen. En snabb sväng hem om och en morotskaka slängde jag ihop innan jag tog mig ner till jonnas crib. Där hade två av mina fina tjejer ställt till med thaimat, kladdkaka, lars winnerbäck stämning och bara sådär alldeles perfekt. De är så himla bra på det där, de får mig alltid att må så bra!

-L

en som går in, när hela världen har gått ut.

-L

Jag har haft bloggstop, ni vet när man bara suddar och skriver om. Läser igenom och tänker "men vem vill läsa detta babblet?" har suttit och tänkt och tänkt utan att ens komma på en hyffsad början. Och där står jag fortfarande. Utan några överflödiga tankar till att skriva. Jag avskyr det, att hitta text och ord till det man vill. Därför får det bli bara för sakens skull, en enkel summering av en helg utöver det vanliga. En helt makalöst bra sådan med andra ord. Fredagen bjöd på hembygdsparken, milla&siri häng, hamburgare, pettson och findus och mys. Lördagen erbjöd jobb fram till klockan slog 15 och sen kastade jag mig cykeln hem för att fortsätta med förberedelserna inför kvällens planer. Det vankades 20årsmiddag/fest för L&L i uterummet och allt från detaljer till bordsplacering skulle falla på plats. Nästan klara trillade våra fina vänner in och kvällen kunde börja. Mängder av fina presenter, en hemflugen olivia, lekar, goodiebags, mat och alkohol var det som vanligt en egen atmosfär på 23an. Det skrattades, sjöngs och tjoades en hel del innan taxin skrek efter oss på gatan. Bahnhof stod som nästa destination och att en nattklubb kan ge så bra feeling är fantastiskt. mina vänner är fantastiska. musiken var fantastisk och jag, jag var bara glad. Jag var så svävandes på molnen lycklig. Lycklig för där jag var, för stunden, för minuterna, för vännerna, för mig själv. Jag var sådär alldeles vimmelvarm, klibbig, klistrig och allt det där. Håret var sådär lagom blött efter några krockar med drinkar, att mina nya skor var helt svarta när jag lämnade gjorde mig inget alls i ryggen. Jag var ändå gladast i stan. Och det, tack vare alla härliga människor runt omkring mig, alla härliga leenden, skratt och danser. Prat, bekräftelser och känslor. Jag älskar att känna att jag lever, älskar att känna att jag är här och nu, och det gör jag, med er. tack! ♥

-L

Klockan närmar sig 01.30. Jag ligger sömnlös. Jag ligger och vänder och vrider mig i sängen, tänder och släcker, tittar på klockan, blundar och försöker se igenom mörkret. Det är dem där tankarna som spökar. Varför tänker jag hela tiden. Jag ligger och drömmer om den perfekta 20 årsfesten. Den alldeles perfekta lördagsnatten. Fasar inför den skrämmande hösten, framtiden och allt det där. Jag fasar över fler sömnlösa nätter och det ger mig inte mer sömn i natt. Jag vill ju inte tänka framåt, jag vill ju leva idag. Nu. Här. Sova min skönhetssömn och vakna utvilad imorgon bitti. Men jag är ju så rädd för att fastna här. I den där gråa vardagen som jag inte ville ha. I den stunden där jag bara tänker på hur det kunde blivit. Jag vill ju inte det här. Jag vill ju inte ligga sömnlös en onsdagsnatt och fundera över framtiden. Stefan Liv dog idag. Hans plan kraschade. En minut. Några sekunder, hundradelar. Jag "gillade" hans "vila i frid-sida" på facebook. Som alla andra. Varför vet jag egentligen inte. Jag har ju inte varit något större fan förut, utan bara varit ett namn som svängt förbi några gånger. Ändå "gillade" jag den. Nu när han är någon annanstans. När han inte ens vet att jag gillade den. När han inte ens vet att 137 584 människor gillar den. Det är väl märkligt. Att han nu uppmärksammas hos oss. Inte nog med tomhet. Det är många söndriga själar där ute i natt. De som kände honom, de som uppmärksamma honom varenda dag i varje liten rörelse. De som är söndriga nu på grund av att en stor del av dem bytade värld. fort. Ödet, slumpen, tillfälligheter. Vi finner inga svar. Det enda vi vet är att vi är här. nu. Jag är här i min alldeles för mjuka säng. En sömnlös natt. Jag oroar mig för att drömmar inte ska slå in. För att ödet inte ska vara på min sida. Varför allt ska handla om tillfälligheter. Ovisshet. Att jag har för stora drömmar och inga ambitioner att matcha dem med. Att jag fastnar här. Det spelar ingen roll. Det som är viktigt är att berätta för människorna man älskar att man älskar dem. Att man lyser upp någons dag när den är grå. Att man uppskattar saker som man lätt glömmer bort. Som ett leende mot en främling på stan. Eller en påminnelse till någon att hon eller han glömde växeln i växelskålen på ica. Det är just därför man ska leva idag och inte sen. Njuta av det bra som var idag, istället för att oroa sig för det som kommer.
För på en minut. några sekunder, hundradelar kan hela ens värld vara någon annanstans. ♥


  

En ledig dag blev en arbetsdag. En regning tisdagskväll blev en perfekt Jonna-kväll.
En sämre dag blev en bättre kväll.

 Göteborg var fint. Storstäder är en livshöjare emellanåt. När vi gled in med bilen förbi stadsskyltarna och såg liseberg, kände hur trafiken tätnade och vi var sådär löjligt nära. Då sitter jag bara och ler. Jag försökte till och med dämpa mitt leende men jag kunde inte. Väl där och efter jag funnit kära Ida väntades en hel dag med shopping, god lunch och fika förstås. Nya intryck, mycket människor och en ny stad. Det är alltid lika spännande. Skildringen mellan människor märks mycket tydligare i storstäder. Min första reaktion var "shit vad många snygga människor här är" Modemänniskor, stekare, välklätt, snyggt och stiligt. Men sen fanns där en hel del med "jasmines" också. Några uteliggare på gatan som låg med en mc donalds burk och bönade och bad för den där kronan. Och mitt i den där cirkusen var jag. I storstäder kategoriserar jag alltid in människor i olika grupper, där är det aldrig personen i sig det är frågan om. Ibland får jag känslan att man lätt blir en i mängden, man sticker inte ut. Man är inte annorlunda eller perfekt. Man smälter in, på både gott och ont. Jag får känslan av att man inte är viktig, att det är svårt att sätta avtramp och göra sig hörd. Att man inte är någon för världen utan bara en för sig själv. Man koncentrerar sig bara på sitt eget välbefinnande och anpassar sig efter strömmen. Som vid övergångsställena. Alla människor ser sådär löjligt stressade ut. De har blicken på något helt annat ställe än just vid övergångställena. Vissa behöver inte ens titta på den gröna gubben för att veta när de ska gå över. De går när den är röd. grön. eller när det faller dem in. Och på något konstigt vis anpassar jag också mig. Jag går också, mot rött. Sneddar över korsningar som ingenting och faller in som någon i mitten. Inte går jag där som en ängelholmare som inte varit i göteborg på ett helt år. Jag hade lika gärna kunnat plugga på chalmers och bo vid götaplatsen. Ingen har någon som helst koll. Ibland vet jag inte om jag gillar det eller inte. jag älskar storstadspulsen, strömmen, rusningstrafiken och luften i en annan stad. Jag trivs med att sitta på centralstationen och ta en chai latte och titta på folk. Veta att det bara är jag som vet min story och mina drömmar. Samtidigt som jag älskar att gå på storgatan i Ängelholm och hälsa på varannan människa. Jag kan inte bara tänka mig det ena och inte bara det andra. Det är väl det det kanske handlar om att skapa sig själv genom vardagsmiljöer och skildringar till andra miljöer. Att någonstans där i mitten av den strömmande människoklungan stanna upp och bli den man vill vara.

-L