Jonna bad mig skriva något idag. Hm tänkte jag. Skriva på beställning det är inte riktigt min grej. Men så satt jag och klicka mig runder på facebook, kolla lite kommentarer här och var och fastnade på några profiler hos några vänner som är rätt så mycket yngre än mig. De som precis satt sina fötter i ängelholms mest skrämmande skola, kungs. De som numera går runt i stenkorridorerna vid dem blå skåpen och gör allt för att passa in. Högskoletiden var egentligen en ganska hemsk tid. Nu i efterhand. Man kom från en bubbla ute i skälderviken och plötsligt skulle man utelämnas helt och hållet. I samma veva var man ostabil, på väg in i puberteten och kunde göra allt för att passa in. Gina tricot var utan tvekan den mest moderna butiken och fornarina jeansen var bara ett måste. Jag får en klump i magen när jag tänker på det. Trots att jag trivdes då. Man var så rädd för att hamna utanför, för att bli en av dem som "friends" kom och föreläste om. Det var ett fasligt hysteri på vilka som umgicks med vem. Sur utan anledning var nog den meningen jag använde mest under högskoletiden. Alltid var det någon som man ansåg vara sur utan anledning. Och snacket var igång. Nuförtiden är det fortfarande det värsta jag vet. Det är som det sprider sig en högskolekänsla i kroppen på mig när någon nämner det. Bara det att jag nu inte bryr mig, sur utan anledning - dens förlust. Omoget och inget att slösa energi på. Medans man på högstadiet skulle fråga minst hundra gånger om dagen vad felet var annars var man inte en bra kompis. Då fick man inte ha sitt namn med på dens status på msn med ett hjärta efter. Fanns det något värre än när ens nära vän bytade bort visningsbilden på en själv och henne och den ersattes med en ny? Det fanns så mycket tanke bakom allting.

Allt detta lever kvar. Jag ser hur de små 99orna och 98orna skriver till varannan människa hur mycket de älskar dem. "jag älskar dig så otrooligt mycket" avslutas varenda logginlägg med, och egentligen betyder det bara "va roligt vi hade när vi kladdade på skåpen i morse" eller "fyy va vi ska ha kul när vi ska träffas i helgen" eller "jag är inte sur på dig". Man var så omedvetet rädd för att inte passa in. Då var det lika bra att älska hela världen så man varken kunde få kommentar för sin bitchiga attityd eller kalla hjärta. Att det sen inte fanns några känslor bakom var inte att tänka på. Jag tycker egentligen detta beteende är lite oroväckande. 13 år och så osäkra på sig själva. Och jag vill ibland bara krama om dem allihopa och säga att världen ni lever i är inte rätt men det blir bättre, håll ut.

Jag är glad att den tiden är förbi. Otroligt tacksam för att jag insåg att polotröja med partylinne över inte var så snyggt och att mitt hår till gardiner faktiskt tålde att sättas upp ibland. Och att mina fejkade uggs var fruktansvärt fula. Och att jag faktiskt inte älskade många av de där jag påstod älskade. och att jag överhuvudtaget inte pryder min MSN-status med ett enda namn numera. Jag har nog inte ens msn. Glad för att jag numera klär mig som jag vill, har håret som jag vill, umgås med de som betyder något för mig, berättar för dem jag älskar att jag älskar dem och att jag slutat ödsla på sånt som inte berör mig. Men kanske var det en period man skulle igenom för att någongång inse det och för att jag skulle ha ännu en anledning till ett fundersamt inlägg. Vem vet. Hade varit rätt roligt om man bloggade då. Haha. varje inlägg hade väl slutat med "älskar er så mycket ..... & så 15 namn".

-L

En Lovisa i 8an 9an kanske som ofta agerade visningsbild på msn, fingrarna vid ansiktet har jag ingen anledning till vad jag kan komma ihåg. Mina syskon ifrågasatte säkerligen dem redan på den tiden och jag frågar mig många gånger, varför lyssna jag inte på dem?!