Göteborg var fint. Storstäder är en livshöjare emellanåt. När vi gled in med bilen förbi stadsskyltarna och såg liseberg, kände hur trafiken tätnade och vi var sådär löjligt nära. Då sitter jag bara och ler. Jag försökte till och med dämpa mitt leende men jag kunde inte. Väl där och efter jag funnit kära Ida väntades en hel dag med shopping, god lunch och fika förstås. Nya intryck, mycket människor och en ny stad. Det är alltid lika spännande. Skildringen mellan människor märks mycket tydligare i storstäder. Min första reaktion var "shit vad många snygga människor här är" Modemänniskor, stekare, välklätt, snyggt och stiligt. Men sen fanns där en hel del med "jasmines" också. Några uteliggare på gatan som låg med en mc donalds burk och bönade och bad för den där kronan. Och mitt i den där cirkusen var jag. I storstäder kategoriserar jag alltid in människor i olika grupper, där är det aldrig personen i sig det är frågan om. Ibland får jag känslan att man lätt blir en i mängden, man sticker inte ut. Man är inte annorlunda eller perfekt. Man smälter in, på både gott och ont. Jag får känslan av att man inte är viktig, att det är svårt att sätta avtramp och göra sig hörd. Att man inte är någon för världen utan bara en för sig själv. Man koncentrerar sig bara på sitt eget välbefinnande och anpassar sig efter strömmen. Som vid övergångsställena. Alla människor ser sådär löjligt stressade ut. De har blicken på något helt annat ställe än just vid övergångställena. Vissa behöver inte ens titta på den gröna gubben för att veta när de ska gå över. De går när den är röd. grön. eller när det faller dem in. Och på något konstigt vis anpassar jag också mig. Jag går också, mot rött. Sneddar över korsningar som ingenting och faller in som någon i mitten. Inte går jag där som en ängelholmare som inte varit i göteborg på ett helt år. Jag hade lika gärna kunnat plugga på chalmers och bo vid götaplatsen. Ingen har någon som helst koll. Ibland vet jag inte om jag gillar det eller inte. jag älskar storstadspulsen, strömmen, rusningstrafiken och luften i en annan stad. Jag trivs med att sitta på centralstationen och ta en chai latte och titta på folk. Veta att det bara är jag som vet min story och mina drömmar. Samtidigt som jag älskar att gå på storgatan i Ängelholm och hälsa på varannan människa. Jag kan inte bara tänka mig det ena och inte bara det andra. Det är väl det det kanske handlar om att skapa sig själv genom vardagsmiljöer och skildringar till andra miljöer. Att någonstans där i mitten av den strömmande människoklungan stanna upp och bli den man vill vara.

-L