Spenderade lördagskvällen med mina fina. Tacos som vanligt. Godis och glass. Det är väl lustigt. Att man säger sig vara trött på vardagen, på rutinerna, på mönstret som sällan bryts. Sen när det väl är dags att byta vardag och mönster så finns det inget man hellre vill än att göra det man brukar. Samma gamla rutin, mat, sällskap och känsla. Först försöker man fly, sen återvänder man och inser att det är så himla bra så man bara måste uppleva det för en sista gång på ett tag. Jag var ju bara så tvungen att köra ner om bahnhof också. För att känna den där pulsen i hjärtat, se dimman och röken svepa ihop alla människor till ett ordentligt partygäng som inte har röst till att skrika "fade into darkness" så högt som de hade velat. Jag stod i schlagern och hörde "old pop in oak" och såg hur alla började hoppa sådär fruktansvärt löjligt som jag brukar göra på dansgolvet. Drinkarna flödade det av kända ansikten var det gott om. Jag stod mest och iakttog, satte mig i personalrummet och hörde musiken dovt i bakgrunden. jag längtade ut till vimlet, samtidigt som jag var så glad över att bara kunna uppleva det på avstånd. 02.00 satte jag mig i bilen igen, lars winnerbäck strömmande högt ur mina högtalare. Han är bra, den där winnerbäck. Han gör det jag har svårt för själv. Sätta ord. tack.



-L