Det är inte från nu, när man får en slags nystart som jag har tagit mig tid till bloggen. Förra veckan levde jag på jobbet enda fram tills det blev helg som jag länge längtat efter vilket ledde till fullproppat schema och bara vara. Ett viktigt beslut om hösten har flygit runt inom mig och nu har jag bestämt mig. För min egen skull. För att slippa de där sömnlösa nätterna, oroväckande tankarna och frågetecknena utan svar. Jag ska ge saker en chans. Jag ska ge livet i norge en chans. Jag har vänt och vridit på det länge men har nu lagt alla korten på borden, svart på vitt och insett att jag kommer ångra mig om jag inte testar samtidigt som jag kanske ångrar mig om jag testar. Då kommer det perfekta citatet upp "ångra hellre det du gjorde, än det du inte gjorde". Och där bestämde jag mig. Hur ska jag någonsinn veta om saker och ting var något för mig om jag aldrig vågade testa? Och hur ska jag veta att det inte var något för mig om jag aldrig gav det någon chans? Man kan inte gå runder och drömma sig bort om man inte någon gång ger sig in i drömmarna, som en storm i det lugnaste av vindar. Jag ska bara våga. Våga tro på mig själv, på det jag beslutat och sen är det bara att testa. Våga välja fel, våga erkänna misstag och ångra sig. Men då har man iallafall försökt. Och lärt sig något. Och det är väl i den perioden i livet jag är just nu. Att välja fel, rätt, att välja. för att någongång välja rätt. Att våga testa det ovissa istället för det säkra. Trots att det skrämmer mig att inte käka tacos med familjen på fredagarna, inte ha dryga förfester med tjejerna på lördagarna. Sitta i telefon hela söndagarna och gräma mig över gårdagen. Eller bara som små saker som att åka med sin bästa vän i bil, det slog mig häromdagen hur mycket jag uppskattar sådana små saker ibland. Jag och L var på villovägar i lördagskväll i regn och lyssnade på winnerbäck. "jag vill bara gå hem med dig" strömmande så högt genom högtalarna så det nästan skråma lite emellanåt. I stycket "jag vill bara, ja vill bara, ja vill bara" x11 satt vi och skrek oss hesa, vi snubblade på orden men var så uppe bland molnen att vi bara satt och skakade huvudet fram och tillbaka, hur länge som helst. Efteråt log jag bara. Jag log av glädje. Att jag bara hade suttit och skakat på huvudet i 300 km/h i en bil till en låt en regnig lördagskväll med världens bästa vän och känt mig lyckligast i världen. Jag älskar mig själv under de stunderna, för att jag lärt mig uppskatta dem. Och med tanke på Norge har den "sista" helgen blivit en "ta vara på tiden"-helg. Jag har spenderat timmar med mina fina i helsingborg, haft en dryg förfest med radiomusik, dansat till genom eld och vatten med min själsfrände, hängt på pizzabox, legat med fina vänner framför one tree hill i timmar, fikat på cafe killeröd, käkat gott, njutit av fina människor, uppskattat människors omtanke, mina syskons omtänksamhet och ansvarskänsla. Mina föräldrar som jag bara inte hade kunnat leva utan. Bra arbetskollegor, trevliga chefer. Oslagbara vänner och tråkigt bra väder. Att det ska behöva finnas en tidspress för att man verkligen ska kunna lägga märke till att man faktiskt är lycklig och uppskattar livet skrämmer mig. Ta vara på varenda minut, innan det är försent. Och gör det med människorna du älskar.

-L