Det var fem veckor lägenheten skulle vara tyst när jag vaknade om mornarna. Fem veckor som jag inte skulle behöva vakna av glas som for in och ut ur köksskåpen och någon som sprang fram och tillbaka mellan badrummet och vardagsrummet. Fem veckor som ingen skulle möta mig när jag kom hem, arg, lycklig, irriterad, glad eller dödssugen på popcorn. Inte heller skulle där vara någon som hörde genom väggarna hur jag mådde, såg på mitt kroppsspråk vad jag ville eller kröp ner med sin axel under talande tystnad. Lägenheten förlorade tryggheten och jag har saknat min bästa vän. Hur vi än lever, var vi än lever så vet jag att när handen bleknar bort i hektiska liv och felprioriteringar, så kommer jag hitta den igen. Hitta gnistan, något som glöder, att vi båda inser hur viktiga vi alltid varit för varandra och hur otroligt meningslöst livet hade varit utan oss. Fem veckor var ingenting när de började, nu är det några veckor för länge och på torsdag blir lägenheten trygg och jag ska få krama om mitt L igen.

 

 

 

 

Men familjeliv kompletteras ganska bra med studentliv och det tog inte mer än två dagar från onsdagsvinet stod på kylning och vi mötte dimman igen. Och helgen ser ut att fortsätta i samma spår.

 

tiden snurrar på och jag ler när jag tänker tillbaka på torsdagen förra veckan och hade en hel helg med familjen framför mig. Och en lördag med släkten där dansgolvet blev till kusinshow och föräldrarna imponerade med sitt hålligång. Och en söndag och måndag där mina små hjärtan ger kärlek som bäst när man som mest behöver den. Ibland undrar jag hur jag självmant valt att ha de jag älskar allra mest på distans.

 

trots att våra vardagar sträcker sig över halva sverige numera och att våra telefonsamtal den senaste månaden går att räkna på en hand krävs det inga livslånga uppdateringar, alla har sitt liv, sina nya vänner, sina glädjeämnen i veckorna och gråtandes nätter. Det finns inga plikter, inga band som behövs hållas vid liv och knytas samman. Det enda jag vet är att jag kan era telefonnummer utantill, att julia inte kan svara mellan 07-16, att Cesse kan gråta med mig när jag vill om nätterna, att beccis har lagt ankar i en trygg famn, att Emma vet precis och aldrig kräver en förklaring och att Emilia, alltid, alltid, löser allt på bästa sätt. Och att hur lång tid det än tar tills vi är samlade igen så kommer det alltid vara samma sak, guacemolen kommer ta slut först, jag kommer bestämma, emma kommer köpa för mycket godis och det kommer aldrig vara några konstigheter eller ifrågasättningar när det gäller vår vänskap. Och det, det värderar jag högre än månen och tillbaka.

 

Det hann inte bli mer än morgon från min stora kärlek som aldrig sviker fick mitt första besök, havet. En lång promenad till björkhagen där det bjöds på frukost, nymornade syskonbarn och en syster med tid för mig. Det blev en heldag i familjens tecken där vi käkade lunch, sprang runt på stan och bara var tillsammans. Följde med mitt stora hjärta på gympa och mötte glada barnansikten en timme innan jag tog riktning mot lund. Först vill jag bara tacka er för att ni fanns där den dagen när man egentligen inte hittar nya vänner för man redan tycker man har de bästa. Och att vi hållit ihop sen dess. En fredagskväll där allting sägs utan att någonting behöver hända, där skrattmusklerna jobbar ikapp med alla tårar som hade fått rinna om de velat. Där tre olika människor, med olika värderingar, vardagar och liv, blir till ett. Där månader inte märks av och nästa gång inte står skrivet. Men en dag ska jag rista i sten att vi alltid ska vara så bra tillsammans. 

 

 

 

har tagit mig från vätterns pärla ner till de skånska slätterna, skälderviken och havet. En vecka med sittningsfokus har gått av stapeln och vi mixade ihop en galet bra blandning av evolution, spex och alkohol. En nöjd blå familj dansade loss på akademin till klockan slog efterfest och mitt förnuft om hemfärd 09.30 dagen efter försvunnit. Jag hann iallafall till tåget efter 0 timmars sömn och överraskade mina kära föräldrar på hemmaplan. En torsdag som fortsatte i trötthetstecken och jag blev bortskämd hela kvällen med god mat och kärlek. Nu är schemat som vanligt fullspäckat här i söder så någon längre uppdatering blir det inte från på måndag! Är omringad av oslagbart bra människor åtminstone och de ska få färga mina dagar med lycka ett tag till. 

 

 

Hur mörkt oktober än kan bli så lyser de vissnande löven, något dör ut, vackert men sakta. För ett år sedan lyste inte löven upp mitt oktober, någon dog, och kom aldrig till att leva igen. Det var något som föll med löven till marken den där hösten och då frågade jag mig om jag någongång skulle kunna le igen. Det kunde jag, jag kunde le dagar igenom och skratta till jag fick kramp i magen med människor jag knappt kände. Jag kunde gråta floder över allt och ingenting och inte ha en tanke på det som mörkade ner mitt oktober. Jag glömde tillochmed hur ledsen jag var den där tisdagen när hela stadium i stan bara snurrade och jag tappade andan i telefonen. Jag har inte varit på stadium sen dess. Förr fick jag dåligt samvete när jag log när jag borde vara ledsen, jag fick ångest av att gå vidare från något som ett tag förstört mig. Idag är det annorlunda, idag vill jag titta mot himlen med ett stort leende och veta att ni där uppe är stolt över mig och även om jag inte tänker på er varenda dag så dör vi inte från varandra, vi lever bara i varandra och mellan himlen och jorden finns inget avstånd som kan slita våra band isär. Men det säger inte att jag inte saknar att hålla er skrynkliga hand i min, förvåna er över hur lätt man kan ta sig runt jorden på några månader eller känna ett nyp i kinden och en ringrostig röst som säger "lilla flicka, du bara växer och växer". Tänker på er, i ett höstfyllt oktober med fina minnen och år av saknad. 

 

 

 

 

Nu har mina två tentaveckor gjort sitt och förhoppningsvis kan jag gå hel ur dem så jag aldrig mer ska behöva läsa en färgkod eller om papperskvalitéer med trähaltig känsla som har falsats för att den är tryckt med rulloffset eftersom ytvikten var större och opaciteten inte skulle märkas av. Snark. Nåja, har iallafall en hyffsat oplanerat lördag framför, familjen johnsson har kommit på besök så efter ett träningspass ska jag nog kunna sysselsätta mig på stan med dem. Ikväll blir det godmat och love and other drugs, hör och häpnad, ingen utgång för Lovanj inte! Sparar mig till onsdagens sittning med stort s, Blue crews evolutionssittning. Kommer garanterat gå till historien. Sen framåt nästa veckaslut lämnar jag studentlivet, jönköping och förhoppningvis allt vad det innebär för en helg på de skånska slätterna jag inte sett på länge. Orimligt hur mycket man kan sakna sin hemstad.

 

 

 

 

VARFÖR KAN INTE SOCKER BARA VARA NYTTIGT??????????????????!!! Tänk så lyckliga vi alla hade varit om vi fick äta det vi ville PRECIS hela tiden! ahrrr... DÖR CHOKLADDÖDEN.

 

 

Jaha, vad vill ni läsa om här då? Ett sensommarvarmt jönköping har gått rakt in i en iskall höstperiod och idag plockades vintervantarna fram och halsduken är given om mornarna. Löven dansade på cykelbanen påväg till skolan i morse och olvan konstaterade att det var en riktig höstväg den där stigen. Likadant var det i våras, när träden precis blommade ut och var sådär nygröna som de är på våren. Nu ligger de och åldras på gator och torg och bjuder på höstfärger i parkerna. Igår var mina tjejer här och pratade strunt med 1 kilo godis och information om allt och ingenting. Trots att vi bara delar ett år tillsammans finns det tydligen miljoner saker att prata om och olvan fick spendera natten här för alla världsproblem som vi hade att lösa. Efter fyra timmars föreläsning i indesign, ja ni läste rätt, jag läser INDESIGN. Vem fan läser indesign när man inte vill när det finns så många som vill? JO JAG, såklart. Dessutom har jag tenta på torsdag, värt att nämna är att jag är nöjd om jag överhuvudtaget kan öppna dokumentet men nog om det. Jag spenderade iallafall en timme med värvet och lars winnerbäck för att rensa tankarna och komma i höstmood deluxe. Det finns nog ingen man som ger mig så mycket ångest och lättnad på samma gång. 

 

Annars då?

Jag har hunnit med två informativa möten om vad jag vill engagera mig i, varför kan man inte vara med i allt?

Jag har tre paket granola hemma och det gör mig lycklig varje dag.

På fredag är det tjejdag deluxe med allt från ögonbrynsplockning till shopping till drinkkväll

Linnea bor i värnamo i fem veckor, ja jag är ensammast i jönköping tycker jag själv.

Jag äter väldigt mycket granola med citronyougurt och nutella. Låter skumt, men mkt gott!

Jag längtar hem oerhört mycket, speciellt till mina syskonbarn som växer ifrån mig.

Hösten känns jävligt ovis och att det är oktober, beslutens månad, dämpar inte ångesten precis.

Sen är jag sugen på en riktig tacokväll med mina tjejer. 

Och så undrar jag när choklad verkligen ska bli så nyttigt som man kan läsa ibland.

Sist så vill jag ha en ny vinterjacka så hojta till om ni ser någon fin.

 

Det var nog allt, den 1a oktober 2013. Jag minns juli-dagen sen igår, när vi sa till varandra "Undra hur allt kommer se ut den 1a oktober, det är ju en hel evighet tills dess, vi kanske har hoppat av utbildningen eller vunnit ett världskrig?" Och så stod vi här med allt och ingenting.