Det var fem veckor lägenheten skulle vara tyst när jag vaknade om mornarna. Fem veckor som jag inte skulle behöva vakna av glas som for in och ut ur köksskåpen och någon som sprang fram och tillbaka mellan badrummet och vardagsrummet. Fem veckor som ingen skulle möta mig när jag kom hem, arg, lycklig, irriterad, glad eller dödssugen på popcorn. Inte heller skulle där vara någon som hörde genom väggarna hur jag mådde, såg på mitt kroppsspråk vad jag ville eller kröp ner med sin axel under talande tystnad. Lägenheten förlorade tryggheten och jag har saknat min bästa vän. Hur vi än lever, var vi än lever så vet jag att när handen bleknar bort i hektiska liv och felprioriteringar, så kommer jag hitta den igen. Hitta gnistan, något som glöder, att vi båda inser hur viktiga vi alltid varit för varandra och hur otroligt meningslöst livet hade varit utan oss. Fem veckor var ingenting när de började, nu är det några veckor för länge och på torsdag blir lägenheten trygg och jag ska få krama om mitt L igen.