Hur mörkt oktober än kan bli så lyser de vissnande löven, något dör ut, vackert men sakta. För ett år sedan lyste inte löven upp mitt oktober, någon dog, och kom aldrig till att leva igen. Det var något som föll med löven till marken den där hösten och då frågade jag mig om jag någongång skulle kunna le igen. Det kunde jag, jag kunde le dagar igenom och skratta till jag fick kramp i magen med människor jag knappt kände. Jag kunde gråta floder över allt och ingenting och inte ha en tanke på det som mörkade ner mitt oktober. Jag glömde tillochmed hur ledsen jag var den där tisdagen när hela stadium i stan bara snurrade och jag tappade andan i telefonen. Jag har inte varit på stadium sen dess. Förr fick jag dåligt samvete när jag log när jag borde vara ledsen, jag fick ångest av att gå vidare från något som ett tag förstört mig. Idag är det annorlunda, idag vill jag titta mot himlen med ett stort leende och veta att ni där uppe är stolt över mig och även om jag inte tänker på er varenda dag så dör vi inte från varandra, vi lever bara i varandra och mellan himlen och jorden finns inget avstånd som kan slita våra band isär. Men det säger inte att jag inte saknar att hålla er skrynkliga hand i min, förvåna er över hur lätt man kan ta sig runt jorden på några månader eller känna ett nyp i kinden och en ringrostig röst som säger "lilla flicka, du bara växer och växer". Tänker på er, i ett höstfyllt oktober med fina minnen och år av saknad.