Efter tolv timmars sömn har det varit en sån där lugn hemma morgon där ingen stress eller måsten fanns till hands. Jag bäddade ner mig efter frukosten igen med mitt tjocka duntäcke, fårfällen och en filt och har legat och googlat högskolor och universitet hela förmiddagen. Det där med utbildningar är ett helt bibliotek. Och ändå finns där inget som känns sådär alldeles hundra. För lång, för kort, för ödslig, för nära, tråkig studentstad, för lite ekonomi, för mycket media, allmänt seg och ointressant. Varför i tusan skulle jag bli sådär kräsen? Där måste ju varit något för alla. Framåt 12-tiden gav jag upp jakten på den perfekta linjen som jag helst själv ska sy ihop. Nu väntar nästa vardagssyssla, ta i tu med den påbyggande klädhögen på golvet, planera veckan och göra tiden till något vettigt, men ibland, ibland är det bara så skönt att bara vara.. gå runder i en alldeles för stor tröja, lyssna på kärleksvisor och glömma den där dyrbara tiden.

-L
 

En vän som är så, är det finaste någon kan få.

Jag älskar den där känslan av att höra bältesklockan plinga på flyget, vänta spännt på hjulen som hårt slår i marken. Känna huvudet pressas mot nackstödet och sätta foten på en annan plats. Jag älskar att åka igenom folks vardagar utan att veta någons historia, låta blicken möta andra ögon i en främmande stad, känslan av att hela världen är min.

-L

Doften av saffran är obeskrivlig.

En eftermiddag på torekovs varmbadhus med fina mamma & syster. Tångbad, ansiktsmassage och ryggmassage. Lovely wednesday!

Idag är det två siffrigt. Två siffrigt till vi sitter på ett flygplan mot andra sidan jordklotet med 11 veckor av äventyr framför oss. Tanken får mina fjärilar i magen att virra lite mera och mitt hjärta tar några extra slag. Samtidigt som mitt leende kryper fram och känslan av att chilla och glida runder på australiens vitaste stränder lugnar det hela. Vandra i nya zeelands otroliga miljö och känna LA's storstadspuls om nätterna, uppleva grand canyon, san fransisco och bara njuta av huvudstädernas huvudstad, New york. (Ni som känner mig, vet exakt hur löjligt jag sprattlar med benen just nu)

lite bilder från vår svårslagna asien-trip!

















-L

Möttes av många bamsekramar och leenden när jag kom till jobbet i morse, bättre start är svårt att hitta. Efter jobb begav sig L&L till båstad för att andas annan luft. Båstad är som ett kalt fält på vintern, staden som alltid sover. Och den där skillnaden som sker framåt sommarhalvåret när staden aldrig sover och en ledig strandplats är omöjligt att se gör det hela ganska mysigt. Vi drömde oss in från kylan till Skansen hotellet och bestämde oss att lite pepparkakor och choklad fick rädda längtan till en hotellvistelse. Några timmar senare satt jag svettandes på ett cirkelgympass! Härlig tisdag :)

Kaffekoppen står på bordet, frukosten är precis uppäten och jag lyssnar på mysiga röster i radio p4. En lugn måndagsmorgon med andra ord. Att jag dessutom kunde sova till 09.30 gjorde inte det hela stressigare och nu ska jag bara lulla runder i mitt polarn&pyret nattlinne hela morgonen innan det är dags att styra mot jobb.

Söndagen var mysig. Ludvig ljusa upp den med sitt glada lilla leende och tindrande ögon. Avslutade den på bästa sätt hos Linnea & Alaoa med beck. Ikväll blir det fotbollsgalankväll med L&A!

-L

Att världens bästa pappa skulle vara världens bästa morfar fanns det inget tvivel om. En vanlig dag på plommon!

Fredagsmys i all ära på Storgatan tillsammans med mycket fina vänner. Två trötta tjejer somnade efter prat i timmar om allt mellan himmel och jord och lördagen väntade. Jobb, promenad i höstlöven och ett försök till att få en vintrig skidkänsla hemma på rummet för att tagga till kvällens huvudsyfte; afterski-partaj! Ett ordentligt hålligång, fantastisk mat och mycket spex var vi på Probably the best afterski in the world där vi dansade oss svettiga till ohlala jag vill ha dig blandat med
Uma ness i Senegal! Härmed riktar jag världens största tack till afterskins snyggaste Skåne onepieceklädda Emilia!

från att vaknat på fel sida med den lilla "fan, inget går som jag vill" -klumpen i magen kändes livet sådär hopplöst. Jag har en dålig förmåga att tappa hoppet så fort inget går i min väg. Och det är definitivt en svaghet jag måste jobba med. Lika arg och besviken som jag kan bli på mig själv över att saker och ting inte faller på plats och jag säger till mig själv, aldrig mer. aldrig mer ska jag tro att jag klarar något sånt här. Lika glad och stissig blir jag av kicken när något senare går vägen. Jag dansar löjligt fram och känner mig svävandes på moln. Jag ler av bara tanken på att lyckas. och får ont i magen av bara tanken på att misslyckas. Misslyckanden skrämmer mig många nätter. Håller mig sömnlös och egentligen är det bara av ren oro. Jag frågar mig själv vad som kan hända och aldrig finner jag något tillräckligt viktigt svar. Ändå försvinner den inte. Jag jobbar på det, jobbar på att försöka tala om för mig själv att det är bra att vara själv och ha kvalitetstid med sig själv ibland. Att inte låta andra stjäla min energi och sluta hänga upp mig på småsaker som jag ändå inte kan påverka. Låta andra människor ta ansvar i saker som även rör mig, sluta ha det kontrollbehovet jag ständigt tampas med. Jag försöker påminna mig själv om att det jag håller på med är världsliga saker och att det som inte dödar gör mig starkare. Att faktiskt tro på det där en del människor är kapabla att uttrycka, som jag bara avskytt och aldrig vågat uttrycka, "ALLT löser sig".
-L

Jag erkänner, trots att det kändes hårt, denna rubriken var som gjord för mig, motvilligt men förbaskat sant. Att jag dessutom fått tre "det finns en passande rubrik till dig" "jag tänkte
direkt på dig" "du måste ju bara läsa..." sms om det, gjorde ju beviset starkare.

Tänkte på hur många människor där ute som egentligen bara drar förbi. genom alla år har man ständigt mött nya ansikten, fått nya kontakter, vänner eller bara människor runt omkring som blivit en bonus i vardagen. en del av dem kanske man delar en hel vardag med, som kollegorna på jobb. man står och diskuterar vardagliga måltider, helgens planer eller inspireras av någon rolig idé. Personen i sig får plötsligt en inverkan i vardagen och känns viktig på stunden. Sedan bytar man jobb, man träffar nya arbetskamrater och man har så gott som glömt de där stunderna man delade på den gamla arbetsplatsen, de har ersatts med nya numera viktigare kollegor. Han som du innan träffat varenda morgon, som fått stått ut med dina försenade morgnar, din jobbiga beslutsångest eller din förbaskade envishet, som han med säkerhet stört sig på en och annan gång. Han som du med säkerhet skrattat med mängder åt konstiga mail, mystiska kunder eller bara av övertrötthet en fredagseftermiddag. Han är kanske plötsligt en ytlig vän som får ett snabbt hej tvärs över gatan på stan. En period i gymnasiet hade man kanske inte hittat rätt, men då var det hela världen. Nya spännande vänner kändes som ett måste och något som hörde till tiden. Det var roligt då, men dagen sen studenten vet du knappt var de finns. Huset där du spenderade många kvällar med film, pizza och tjejsnack känns så långt bort och adressen är bortblåst. Du och de där fem som alltid satt i de gula sofforna på espresso house varenda eftermiddag var det viktigaste i livet, nu vet du inte ens vad sofforna har för färg. Några som bara stöter till och ger energi, som en extra kick. Några som bara drar ur dig all energi och du försöker intala dig att "hon ska minsann inte få stjäla min tid". Någon som varit så nära, men ändå så långt ifrån. Där finns även dem som såg rakt igenom dig och sen var dem fast. De vet för mycket för att någon gång släppas fria igen. Någon som på något konstigt vis tog sig för långt in, som rörde runt och sen lämnade något rasat och förstört. Någon som inte ens hade en anledning till förväl men som plötsligt blev en droppe i havet. Kanske var det en del jag själv omedvetet flydde ifrån, stängde ute och fick för mig att falla fritt. Vissa människor berör, så att det känns. Ett avtramp i själen som alltid förblir. De där vännerna du kan med säkerhet säga inte kommer svepas förbi. Kanske är det dem som är dem viktiga i slutändan. De som någongång haft betydelse i ens sätt att leva efter och tro på. Om de så lämnar, så finns de ändå där. Som en del av den du valt att vara.


-L

Jonna och B&J's

och tornet i sofia sträcker upp sig imot himlen
över torgen här går var och en för sig
om vi förlorar varandra här i vimlet
så minns att jag står
bakom dig

-L

En tidig novembermorgon i början på en ledig dag. Luften sjunger mörka hösttider och jag ligger under mitt duntäcke och njuter av kontrasten utanför fönstret och i boken jag hoppas ska slukas av.

-L