Tänkte på hur många människor där ute som egentligen bara drar förbi. genom alla år har man ständigt mött nya ansikten, fått nya kontakter, vänner eller bara människor runt omkring som blivit en bonus i vardagen. en del av dem kanske man delar en hel vardag med, som kollegorna på jobb. man står och diskuterar vardagliga måltider, helgens planer eller inspireras av någon rolig idé. Personen i sig får plötsligt en inverkan i vardagen och känns viktig på stunden. Sedan bytar man jobb, man träffar nya arbetskamrater och man har så gott som glömt de där stunderna man delade på den gamla arbetsplatsen, de har ersatts med nya numera viktigare kollegor. Han som du innan träffat varenda morgon, som fått stått ut med dina försenade morgnar, din jobbiga beslutsångest eller din förbaskade envishet, som han med säkerhet stört sig på en och annan gång. Han som du med säkerhet skrattat med mängder åt konstiga mail, mystiska kunder eller bara av övertrötthet en fredagseftermiddag. Han är kanske plötsligt en ytlig vän som får ett snabbt hej tvärs över gatan på stan. En period i gymnasiet hade man kanske inte hittat rätt, men då var det hela världen. Nya spännande vänner kändes som ett måste och något som hörde till tiden. Det var roligt då, men dagen sen studenten vet du knappt var de finns. Huset där du spenderade många kvällar med film, pizza och tjejsnack känns så långt bort och adressen är bortblåst. Du och de där fem som alltid satt i de gula sofforna på espresso house varenda eftermiddag var det viktigaste i livet, nu vet du inte ens vad sofforna har för färg. Några som bara stöter till och ger energi, som en extra kick. Några som bara drar ur dig all energi och du försöker intala dig att "hon ska minsann inte få stjäla min tid". Någon som varit så nära, men ändå så långt ifrån. Där finns även dem som såg rakt igenom dig och sen var dem fast. De vet för mycket för att någon gång släppas fria igen. Någon som på något konstigt vis tog sig för långt in, som rörde runt och sen lämnade något rasat och förstört. Någon som inte ens hade en anledning till förväl men som plötsligt blev en droppe i havet. Kanske var det en del jag själv omedvetet flydde ifrån, stängde ute och fick för mig att falla fritt. Vissa människor berör, så att det känns. Ett avtramp i själen som alltid förblir. De där vännerna du kan med säkerhet säga inte kommer svepas förbi. Kanske är det dem som är dem viktiga i slutändan. De som någongång haft betydelse i ens sätt att leva efter och tro på. Om de så lämnar, så finns de ändå där. Som en del av den du valt att vara.


-L