från att vaknat på fel sida med den lilla "fan, inget går som jag vill" -klumpen i magen kändes livet sådär hopplöst. Jag har en dålig förmåga att tappa hoppet så fort inget går i min väg. Och det är definitivt en svaghet jag måste jobba med. Lika arg och besviken som jag kan bli på mig själv över att saker och ting inte faller på plats och jag säger till mig själv, aldrig mer. aldrig mer ska jag tro att jag klarar något sånt här. Lika glad och stissig blir jag av kicken när något senare går vägen. Jag dansar löjligt fram och känner mig svävandes på moln. Jag ler av bara tanken på att lyckas. och får ont i magen av bara tanken på att misslyckas. Misslyckanden skrämmer mig många nätter. Håller mig sömnlös och egentligen är det bara av ren oro. Jag frågar mig själv vad som kan hända och aldrig finner jag något tillräckligt viktigt svar. Ändå försvinner den inte. Jag jobbar på det, jobbar på att försöka tala om för mig själv att det är bra att vara själv och ha kvalitetstid med sig själv ibland. Att inte låta andra stjäla min energi och sluta hänga upp mig på småsaker som jag ändå inte kan påverka. Låta andra människor ta ansvar i saker som även rör mig, sluta ha det kontrollbehovet jag ständigt tampas med. Jag försöker påminna mig själv om att det jag håller på med är världsliga saker och att det som inte dödar gör mig starkare. Att faktiskt tro på det där en del människor är kapabla att uttrycka, som jag bara avskytt och aldrig vågat uttrycka, "ALLT löser sig".
-L