Jag är återigen på hemmaplan efter en minst sagt stockholmsintensiv weekend. Jag har åkt tunnelbana och nynnat på "Han som vankar runt i tunnelbanan, han är en del av atmosfären, ja de är skönt att va i smeten, skönt att känna pulsen". Jag har älskat mitt meningslösa liv när jag lullat runder mellan drottninggatan och linnégatan och känt mig oviktig för världen. Jag har varit min egen, ingen för stan, ingen för världen. Jag har lekt viktig på NK o drömt mig in i någras vardag som shoppar 5000 kronors plagg varenda dag. Jag har suttit på café och druckit te och skvallrat i mängder. Jag har sneddat över östermalmstorg och hötorget och känt mig tillhörande. Jag har druckit champagne på ett av stockholms finaste hotell. Jag har stått i soffor på Suite med martin björk vid bordet bredvid och skrikit mig hes till "save the world". Jag har upplevt stockholmsnattens bästa stureplan. Jag har träffat alla sorters av människor med samma tomma blick och ointresse för varandra. Jag har druckit champagne så det räcker för hela året. Jag har snubblat in på 7 eleven 04.50 i jakten på falukorv. Jag har myst med fina vänner på restuarang. Varit på bio med livon och gråtit floder och knaprat popcorn. Jag har stått och tänkt mitt i rusningstrafiken. Jag har njutit av doften och känslan av gamla stan. Historian, de gamla husen och det där som man inte riktigt kan ta på, som bara berör. Jag har sjungit "när stockholm kysser mig på kinden" under en promenad längs vattnet och avgudat vädret i november. Jag har konstaterat som så många gånger förr, jag är förälskad i vår fantastiska huvudstad och atmosfär.

-L