Snabbare än vinden var måndagen förbi och måndagseftermiddagen blev så mycket bättre än förväntat. Väl hemma möttes jag av en numera treårig Josie och 1årig Olivia. Mina söta tjejer har kommit för en hel sommar i farhult och där gick vi plötsligt ännu ett steg mot sommaren på riktigt. Det tar ett tag innan man vågar säga att det verkligen är sommar, innan man vågar dra på sig de där shortsen, rota bland sommarkläderna eller föreslå ett kvällsdopp. Jag tycker det är charmen med det hela. Att sommaren egentligen är så lång och spännande och den där övergången mellan vår och sommar är så oförutsägbar när man ska kunna konstatera att det verkligen är sommar. Som en kulglass i parken, uteservering på kvällarna eller grillat. Vi närmar oss med stormsteg iallafall och att det är 1 juni imorgon är ju inte mer än ett skriftligt tecken på att sommarmånaderna äntligen är här. Jag sitter med ett stort leende på läpparna och ser framemot att klicka igång gyllene tiders juni, juli, augusti under småtimmarna på lördag.




 

Jag är nog förtillfället en av de svåraste personerna att ha och göra med. Jag rekommenderar ingen att ta sig in i mitt liv ordentligt för det finns ingen garanti på att ni kommer friska därifrån. Den här pendlingen mellan stress, lugn, oro, förvirring, glädje och lycka den hinner nå mig sådär 14 gånger varje dag. Jag förstår inte hur jag hinner med och känna så mycket när jag fyller mina dagar allt jag kan för att inte hinna med. Sen att den där stressen kanske är lite därför är ju en annan femma. Men idag har jag iallafall känt en oro för vad som komma skall. Men sen räckte det med två telefonsamtal och jag var stadig på benen igen. Vad de det där som kallades äkta vänskap? Jag tror det ja.

Annars har dagen bjudit på 13 timmars arbete. Men vad gör man inte en måndag? Jag klagar inte. Det var nog första gången jag kom hem iklädd i målarkläder, målarfärg på hela kroppen, strl 44 i skor och cykeln liggandes på släp. Ja där har ni min måndag!



Rött skulle bli vitt!



Lovisa fixar!

-L

Igår var det en Dag med stort D, inte minst för Malin och Martin. Jag och L var planerade att servera på deras bröllop och att vi har varit nervösa hela veckan kan nog inte någon ha missat. 14.30 började förberedelserna ute på Hovbacka innan det vackra brudparet anlände med gästerna. Ett bröllop är nog det finaste som finns. Ttrots att det hoppade av nervositet inuti mig så log mitt hjärta under hela kvällen. Att se ett par utstråla så mycket lycka och kärlek till varandra samtidigt som all deras allra närmaste sitter i samma rum. Då kan man väl inte vara mer än lycklig? Det är ju faktiskt inte så ofta det händer. Att alla de som står en allra närmast om hjärtat är i din närvaro exakt samma dag, och faktiskt är där enbart för dig. För att göra Din dag till Er. Det är fantastiskt tycker jag.

Under småtimmarna övergick serveringsarbetet som för övrigt gick bra till bartenders. Vi börjar ju få kläm på det här nu, att hänga på andra sidan. Dock vill jag väl inte påstå att vi är några geni när det gäller drinkblandningar, vi är helt enkelt bättre på att tömma drinkarna ;) Men efter några specialer som vår omtalade "ladys dream" eller "MangoInHov" begav vi oss vidare mot vår egen bar, Bahnhof bar. Dock höll vi oss hårt till vattnet men en sista skymt av InneBahnhof fick vi iallafall och att det var varmt, proppfyllt och stämning upp till molnen gjorde bara lördagen sådär alldeles alldeles extra. Ibland så, då kan hela tillvaron sväva på moln! ♥

-L

En sista vardag har passerat och att jag har åkt berg och dalbana hela veckan har nog märkts av. Men idag. Då var det fredag och trots den dåliga starten på dagen, (tror jag läst Carolines blogg för mycket så skyller på henne att jag försov mig) så har det varit ett glatt L som skuttat runder i ett par converse idag. Inte minst för att det var fredag och solen lyste över monte hela förmiddagen eller för att jag helt spontant spenderat några timmar på farfars uteplats eller för att jag har myst med godsaker och beccis i parken hela eftermiddagen eller för att jag har käkat en fantastisk kycklingsallad med tjejerna på torget innan vi placerades i en proppfylld biosalong med allt från pirater till 3D glasögon. Men fulländad gjorde Beccis fredagen. när jag kom innanför dörren och började packa upp min väska upptäckte jag en svart påse. Oooh shit tänkte jag, vad har jag nu fått med mig i all min röra! Men där i, där låg det två små söta ljus, en burk godishjärtan och ett alldeles för bra kort. Finaste bex! ♥

Mamma gav mig idag den sista bekräftelsen på att det är dags att förstå nu.

"Lovisa, pippis krumelurpiller som gör att man inte blir stor, de finns inte"

Jag kunde såklart inte låta bli att le, och drömma om att någon skulle komma på de där pillerna någon dag. Så jag kunde få bli, forever young!

Ibland önskar jag bara att det fanns någon där ute som kunde säga till mig vad som skulle hända. Någon som kände mig själv bättre än vad jag gör. Jag står just nu och ständigt pendlar mellan trotsig ovetande tonåring och drömmande vuxen. Och mitt därimellan ska jag någonstans hitta mig själv. Hitta min personlighet som så småningom ska leva upp till den där drömmaren. Men var hittar jag mig? I vad och när? Jag försöker fly ifrån det. Jag försöker fly ifrån att det är mitt ansvar över vad som komma skall. Jag fyller mina dagar för att aldrig hitta ett andrum eller ha någon stund att tänka. Och i drömmen och i baktanken av all stress drömmer jag mig iväg till en sommar av frihet, av L&L och den där sommaren som vi pratat om sedan insparken av hösten 2010. Den där bjäresommaren, bilsommaren, farhultssommaren där det bara är att vara. Att inte ständigt behöva pendla, ta ansvar eller driva. Utan bara få vara. Men så kom även den kvällen, när även den drömmen fick sitt slut. När det fanns för mycket tid till tankar, för mycket tid till diskussioner.  Jag trodde inte att man under loppet av 45 minuter kunde inse så mycket men samtidigt förstå så lite. Jag satte lite extra tyngd på vuxensidan igår. Samtidigt som tonåringen i mig drog i mig och sa till mig att "ge inte upp, du kan fortsätta drömma och fly" Det var inte vad jag väntade mig. Jag vill inte ta ett steg i en riktning jag inte vill, bara för att vara påväg någonstans. Allt det där om att vara påväg någonstans. Jag har nått en punkt i livet, när man blir tvingad att förstå. Att allt man tog förgivet och allt man tog för gott var nånting man bara fick till låns. Jag önskar att det finns någonting att göra, någonting att säga. Men hoppet föds i handling och det vet jag att jag vet. Alla vägar är på jakt efter sanning. Men jag har förstått det nu, att man ska aldrig vänta sig någonting. Som så många brukar säga till varandra "det löser sig, vi löser det tillsammans, vi håller iallafall ihop". Men sen inser man en dag, att de där vägarna kanske kommer att dela på sig, som små otrampande stigar i skogen och de där räddningarna bara har varit en av alla flykter från verkligheten. Det är här många vägar tar slut. Där det "förevigt" fick sitt slut. Men så finns det dem, de människorna du inte kan leva utan. De du är beredd att gå i eld och vatten för, de människorna som du ser genom det djupaste vatten eller den tätaste skogen. De människorna som du bara vägrar tappar greppet om, och om du gör det så vet du, att någonstans bakom i vimlet så står de där. Bakom dig. ♥


det känns ibland som om alla har
förstått utom jag
att världen står och pekar
stackars han som tror
att livet är en dröm

Igår morse sådär 07.00 klickade det som vanligt till på facebookchatten under frukosten och vem om inte johanna nilsson ligger inne med veckans första meddelande. "NY DAG, NYA TAG, NY VECKA, NYA MÖJLIGHETER". Ja minsann! Det var bara att gilla läget och lämna sängen ofrivilligt för jobb. Eftermiddagen och kvällen fortsatte i samma anda. Idag har jobbet tagit min dag och i eftermiddag gjorde jag ett besök i ostis för att hälsa på en liten kleen emma! Därefter hämtade Filippa upp mig och vi begav oss vidare mot uterummet, kanelbullar och mjölk! jag o filippa försöker träffas så ofta vi hinner mellan jobb och allt annat. Otroligt uppskattat hos mig, dels en brytning av allt annat men också för att jag är så glad att vi har den relationen vi har. Vi är nästkusiner för er som inte visste, och vår stora galna släkt som bara älskar allt som heter släktträffar så har vi träffats sen barnsben, mer eller mindre. Vår släktträffrelation har istället övergått till fin vänskap som jag är väldigt tacksam för :)

Ikväll blir det möte med planering för utomhusbion den 20onde juli! jag lovar, det är inget ni vill missa! moaha!

-L

Först och främst vill jag tacka min fina Caroline för en supermysig middag, fantastisk mat och trevligt sällskap. Mycket prat, mycket mat och mycket vin, alldeles för mycket vin.. Mina klassiska bahnhofskor drogs på vid 1-tiden och ännu några timmar på bahnhof hade jag framför mig. Kul! Mina andra små fiskvänner var inte ute och det där med hemgång och sammanfattningsfilmer fick jag helt enkelt stå för själv. Det slutade med att jag 02.45 kom till pizzabox helt själv och frågar "är det inte inne att hänga här längre eller?" (jag tyckte ju det var jättteeeelängesen jag var ute för det var ju trots allt hela två veckor sedan). Lite konstiga blickar så sa de till mig att komma tillbaka om 45 min när ställena stängt. Jahaja. Och den där sammanfattningsfilmen klickade jag iväg till beccis o emma. Saken var bara den att när jag vaknar i svett o panik i morse minns jag inte om jag publicerat den på facebook eller smsat den (eftersom den inte ligger i skickat). Och ni som vet vad en sammanfattningsfilm är, förstår nog min oro. Men den fanns där i en liten emma&beccis-utkorg. pjuu. Pappa kom och hämtade mig eftersom jag fått för mig att jag snart skulle dö om jag inte fick mat. Jag har bokstavligen ALDRIG varit så hungrig! Hemma på plommon serverades jag lax, nypotatis och romsås. Jag älskar lax. Lite hänge med mina fina föräldrar och en introduktion till facebook ligger jag nu trött i min säng och ler åt gårdagen. Vad livet är underligt ibland!

-L

Arbetsveckan slutade 17.00 igår och det var fredag och jag var glad. Det är lördag och jag är ännu gladare. Dels för en mysig frukost med mina fina vänner. För att jag ska till finaste C ikväll på middag. Och för att jag är L-e-d-i-g. Ja, ni läste rätt. Jag är fri som en fågel!

-L

I all jobbstress, förseningar, klipptider, samarbete som sviker och tidsbrist hann jag få några tankar fria. De tankarna gick till mina vänner. Mina fina vänner som alltid ställer upp. Som bokstavligen talat är mitt ljus i allt det andra. Små små saker, som en kommentar, ett sms, ett telefonsamtal eller en spontan bjudning kan få mig att le. Att le åt att just jag, just jag är den lyckliga som fått alla dessa vänner runt omkring mig! Ni är bäst!

-L

you can count on me like 1,2,3 i'll be there!