Ibland önskar jag bara att det fanns någon där ute som kunde säga till mig vad som skulle hända. Någon som kände mig själv bättre än vad jag gör. Jag står just nu och ständigt pendlar mellan trotsig ovetande tonåring och drömmande vuxen. Och mitt därimellan ska jag någonstans hitta mig själv. Hitta min personlighet som så småningom ska leva upp till den där drömmaren. Men var hittar jag mig? I vad och när? Jag försöker fly ifrån det. Jag försöker fly ifrån att det är mitt ansvar över vad som komma skall. Jag fyller mina dagar för att aldrig hitta ett andrum eller ha någon stund att tänka. Och i drömmen och i baktanken av all stress drömmer jag mig iväg till en sommar av frihet, av L&L och den där sommaren som vi pratat om sedan insparken av hösten 2010. Den där bjäresommaren, bilsommaren, farhultssommaren där det bara är att vara. Att inte ständigt behöva pendla, ta ansvar eller driva. Utan bara få vara. Men så kom även den kvällen, när även den drömmen fick sitt slut. När det fanns för mycket tid till tankar, för mycket tid till diskussioner.  Jag trodde inte att man under loppet av 45 minuter kunde inse så mycket men samtidigt förstå så lite. Jag satte lite extra tyngd på vuxensidan igår. Samtidigt som tonåringen i mig drog i mig och sa till mig att "ge inte upp, du kan fortsätta drömma och fly" Det var inte vad jag väntade mig. Jag vill inte ta ett steg i en riktning jag inte vill, bara för att vara påväg någonstans. Allt det där om att vara påväg någonstans. Jag har nått en punkt i livet, när man blir tvingad att förstå. Att allt man tog förgivet och allt man tog för gott var nånting man bara fick till låns. Jag önskar att det finns någonting att göra, någonting att säga. Men hoppet föds i handling och det vet jag att jag vet. Alla vägar är på jakt efter sanning. Men jag har förstått det nu, att man ska aldrig vänta sig någonting. Som så många brukar säga till varandra "det löser sig, vi löser det tillsammans, vi håller iallafall ihop". Men sen inser man en dag, att de där vägarna kanske kommer att dela på sig, som små otrampande stigar i skogen och de där räddningarna bara har varit en av alla flykter från verkligheten. Det är här många vägar tar slut. Där det "förevigt" fick sitt slut. Men så finns det dem, de människorna du inte kan leva utan. De du är beredd att gå i eld och vatten för, de människorna som du ser genom det djupaste vatten eller den tätaste skogen. De människorna som du bara vägrar tappar greppet om, och om du gör det så vet du, att någonstans bakom i vimlet så står de där. Bakom dig. ♥


det känns ibland som om alla har
förstått utom jag
att världen står och pekar
stackars han som tror
att livet är en dröm