"examen på fredag", "sista helgen i jönkan", "så ses vi inte på tre månader", "gud så tomt det kommer vara här".. Ungefär så har det låtit hela veckan. Människor som på något vis hunnit ta sig in i mitt liv var bara där för att vända, och ändå kan jag inte stå emot tårarna som forsar ner på mina kinder när jag läser statusarna och all ångest i alla fina inlägg om vilken underbar studietid alla haft. På 1,5 år har jag lärt känna vänner som jag många gånger tagit för givet att jag alltid kommer ha, "vi ses på AKA på onsdag", "ja men vi ses säkert i skolan", även om det inte har varit några vänner som stått och stampat fotspår varenda dag på mitt hjärta är det ändå vänner som gjort min studietid till det den är. Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig att det är jag som ska skriva den där statusen en dag, det där långa inlägget om hur fantastiskt jävla bra år jag precis haft men plötsligt måste avsluta och låta mina relationer dras kors och tvärs över vårt avlånga land där man inte vet vilka som kommer klara mildistansen eller inte. Där vissa leende kanske inte kommer lysa upp mina tisdagar mer eller någonsinn dra en shot med mig 01.58 på akademin igen. Det är det som skrämmer mig. Ångesten över att den där personen en gång kommer vara jag, den som vinkar hejdå till jönköping och tre av de bästa åren i mitt liv, till människor jag lovat att döda för och en stad där jag hittar mer och mer kärlek för varje dag. Såna här examenstider kan stöka runt i mig om nätterna, tills jag hittar lyckan i stunden igen och alltid vill vara eran lovanj.