ligger och snyftar i min säng i min ensamhet, tycker sådär lagom synd om mig själv tills jag är inne på aftonbladet och läser Kristian Gidlunds krönika om Landet jag lämnar för fjärde gången idag och inser att jag kanske inte har så mycket att klaga på trots allt, mer än att livet är obegripligt orättvist och att människor med stora hjärtan borde få mer plats än människor med hjärtan av sten. Ikväll har jag sett "Känn ingen sorg" på bio och jag insåg hur viktigt musik kan vara för miljotalste gången. Filmen i sig var bara en såndär svensk film ni vet, som ska visa sig från ett annat årtionde och ge en känsla av att saker var bättre förr. Men med en historia byggd på låtar och minnen med bland de finaste svenska orden i akademins ordlista så fick den en helt annan poäng. Den fann mig ganska snabbt och jag satt med stora tomma ögon och tog in allt jag tagit in så många gånger förut men plötsligt blev så uppenbart. Farfarn sa "När man är ung vill man ha åldern och när man har åldern vill man ha elden, och ni har elden, ta vara på den". Jag har elden, någonstans där världen är utanför atmosfären och stjärnorna lyser klart över balkongen. Jag ville egentligen bara skrika, stampa och vara sådär hopplöst tom för en stund. Inte känna något samtidigt som mina känselfilurer snurrade runt i hjärnan fortare än någonsinn och lät hjärtat slå dubbla slag vid ord och kärlek, livet och meningslösheten. Jag var håkan för en kväll, som älskade så mycket så jag hatade och hatade så mycket så jag älskade. Tårarna forsade ner för mina kinder, för det vackra i allt det mörka, för kärleken i allt hat och för elden som bara glöder och där jag föll så lätt, där du kan få mig så lätt.