Om någon skulle kunna förklarat för mig den där sommaren 2012 att jag skulle träffa dessa människor om jag bara flyttade till den där staden mitt i Sverige där alla var kyrkliga och studentlivet både kunde vara bra och dåligt. Om någon liten ynka människa kunde säga till mig att du kommer hitta en vän du kan säga precis vad som helst till, en som aldrig dömer dig, hur fel du än har. Att du kommer hitta vänner som du inte kan tänka dig leva utan, människor du kan sova huller om buller med vilken natt som helst i veckan, på soffor, golv och se film långt in på nätterna. Att du kommer sitta mot en tegelvägg och ordgråta över livet med en ovärderlig vän och tycka att livet är så jävla fint när det är sådär sönderslaget och förstört. Någon kunde berättat att jag aldrig behövde vara ensam, att där alltid finns en själ där ute som vill byta måndag, tisdag, onsdag eller fredagsord med mig och en bit choklad. Att jag skulle känna lyckan, att jag har den. Att jag kan ta fram titt som tätt, titta på den, känna på den och lägga tillbaka den och sen dö några gånger för att bara veta att jag lever. Tillsammans med människor som inte ens betydde mer än ett sandkorn för mig för 1,5 år sedan. Och nu är de hela min jönköpingsvärld, de kramar mig om nätterna med all jävla kärlek de människorna innehåller, de skriker, hatar, älskar och springer med mig, vart jag än går. Och hur våra relationer än ser ut så vet jag att jag kan kasta om de, skaka och rista i dem, tro att de ska knäckas men ändå drar den magneten oss samman igen. Hur konstigt det än låter. Och det finns människor i den staden jag hade kunnat döda för. Aldrig har jag varit så glad för vad mitt eget hjärta sa till min hjärna den där onsdagsmorgonen i augusti sommaren 2012 när min vardag plötsligt skulle dubbleras.