i mitt sommaridyll väcker fiskmåsarna mig om mornarna, jag hör kaffekokaren när jag går ner för trappan och i uterummet sitter mamma och pappa med tidningen och handdukarna från gårdagen vädras på klädsträcket. I sommarstugan är gräset gult av torkan och plankorna på altanen bränner under fötterna. Vi äter av de blå och vita tallrikarna och senapsgula skålarna och dricker saft. Jag dricker aldrig saft men saften i den solrosgula bringaren smakar speciellt. Den smakar farmor, sommar, farhult och kusiner. Varenda år glömmer jag hur fantastiskt fint kullahalvön är, hur de där 75 meterna till havet, strandpromenaden och det kristallklara vattnet har varit en självklarhet för mig i så många år. Jag går längst vattnet och ser de gamla nyponbuskarna blomstra precis som när jag var liten, i hamnen luktar det båtliv och krabbfiske och jag ler av all nostalgi som finns i luften i farhult. Hur de gamla sängarna inne i gula rummet känns och hur många timmar jag spenderat under ytan där ute. Idag var en sån dag när allt det där bara gick upp för mig igen, när jag efter några timmar insåg att allt faktiskt är som det alltid har varit fast att jag lever det lite på distans. Jag sitter inte längre i hamnen med ett snöre och en räka i ena ändan och hoppas på att vinna krabbfisketävlingen, jag sitter heller inte i vattenbrynet och bygger sandslott och har bikinin fylld av sand och beklagar mig över mina sandiga fötter för pappa. Eller äter fem kanelbullar på stranden och tjatar med proppfylld mun om att få gå till solvik och köpa kulglass. Men ändå är där så mycket kvar, den där finkorniga sanden som jag egentligen avskytt har ändå fått sin charm, tennisbanan är lika uppskattad och baden är lika barnsliga och jag kan inte mer än le åt vilket dreamteam jag och pappa är på somrarna. Och hur mycket jag älskar att bada, jag trivs verkligen precis som fisken i vattnet. Jag älskar fortfarande när mamma ställer till med spontana kalas och kladdiga tårtor i stugan eller när folk bara trillar in och sen trillar ut och så trillar nästa lilla gäng in och så fortsätter vi vandra stugorna emellan. Nu är där nya barn som springer omkring med håvarna i högsta hugg och har kritvita lockar under solhattarna, har uppblåsbara djur i vattnet och drömmer om att kunna dyka från flotten en vacker dag. generation till generation. och jag vet att jag likt mina syskon värnar otroligt hårt om vårt sommarliv, om våra minnen och hur mycket det betytt för oss. Jag vill ge dem barnen minnen, jag vill ge dem samma minnen som jag nu gång på gång kan bläddra bland i tankarna, barnaminnen till deras barnasinnen. Ge dem det mina föräldrar, mostrar och kusiner har gett mig, en idyll att växa upp i och fortfarande låta hjärtat slå lite extra för i solnedgång och soluppgång.