Efter nyår har ångesten över skolstarten på måndag börjat ta över, jag har börjat kolla schemat, sneglat lite på böckerna och förstått att den där 600 långa boken jag ska på ett politiskt sätt analysera borde börja läsas...

 

Tusen strålande solar, en fruktansvärd tänkvärd bok som handlar om kvinnornas fasansfulla tillvaro nere i Afghanistan. 4 dagar senare var den slut och tårarna forsade ner för mina kinder. Aldrig någonsinn har jag varit så tacksam för mitt liv här i Sverige där jämställdhet och rättigheter är en självklarhet. Kvinnorna i boken lär man känna som de bodde i ens egen kropp, som att man är innanför den sårade själen. Ändå tappar de inte hoppet, gnistan om ett värdigt liv, de kämpar mot all ondska världen kan ge dem.

 

Det är i dessa stunder jag är stolt över att jag tagit mig igenom boken, när jag fått en riktig tankeställare och insett att det faktiskt har gett mig någonting trots att jag legat tyst som en mus på soffan med ögonen fastklistrade på den lilla texten. Det borde vara lag på att läsa den boken och aldrig mer ska jag klaga över alla ilandsproblem som far över mig.