LJOS -

en familjekärlek för svår att förklara

Publicerat: 2013-12-16, 22:31:00 / / 0 Kommentarer

Och så har det gått ännu en vecka när ni är allt jag behöver. När jag inte ens orkar ta upp hur mycket ni betyder för mig för att jag ändå inte kan förklara. Så har det varit mycket det senaste tiden. Ända sen jag verkligen förstod hur lyckligt lottad jag var och kände på de där med lyckorus ut i varenda blodådra och skrapade hjärtan och kilotunga tårar vid mina kinder. När även de ögonblicken fick sin betydelse fick ni en annan. Jag vill alltid vara med er, jag älskar när ni är samlade på samma plats så all min kärlek jag annars sprider här och var verkligen är i samma vakuum. Och hur tyst jag än må vara ibland, hur lite det känns som jag har att säga, hur många timmar jag spenderar med medier fast att vi inte ses alla så ofta så vet jag att ni finns kvar. Ibland får jag ångest i magen över att jag sitter tyst och faktiskt inte har något vettigt att säga, när ni inte ens hör mig när jag försöker få er uppmärksamhet för ett barn skriker eller en världsnyhet i sport eller samhällsfrågor har inträffat. Då når jag inte fram. Jag är egentligen inte i tvivel om att ni inte tycker om mig, ser mig eller bekräftar mig tillräckligt. Det magångesten skriker är att ni inte förstår, inte ett jävla dugg, hur gärna jag vill att ni ska vara just de ni är. Ibland tror jag inte ni förstår hur bra jag tycker ni är, hur mycket jag uppskattar att ni kan säga precis vad ni vill till mig och varandra och ändå vara lika glada fem minuter senare trots att jag tuggat hål i huvudet på er precis innan. Och jag får dåligt samvete när mamma kryper in till mig på kvällen och säger förlåt för att hon gjort vad hon velat under dagen och inte varit med mig, när min syster eller bror ber om ursäkt för att de retas med mig och berömmer mitt himmelska tålamod med dem. Återigen, ni fattar inte. Jag vill inget hellre än att mina föräldrar ska göra det dem vill, och jag älskar att vara familjens minsta som får ta lite mer skämt och tjat än de andra. Jag vill att ni ska retas med mig, skrämma mig, kittla mig så jag skriker så högt att pappa blir arg på mig fast det egentligen bara är ert fel. Så länge jag får vara med er, tyst, ledsen, glad, barnslig eller toml. Jag är hellre olycklig och låter er vara lyckliga om jag måste välja, för det blir ändå detsamma. Er lycka lyckar ner mig. Ibland fylls mina ögon med så mycket tårar så de känns som de ska sprängas, ikväll är en sån kväll. När vi spenderat en hel vecka konstant ihop och allt har varit precis som det brukar och alltid ska vara. Då vill de bara forsa ner och mitt hjärta banka hål på min kropp av all kärlek jag tankats med och som aldrig kommer försvinna. Ni är bäst.

Kommentarer

Trackback