Jag har lyst med min frånvaro den senaste tiden och har haft tankarna på helt andra ställen. Det har nu gått 17 dagar sen jag kom till jönköping den där regniga ångestfyllda tisdagen som bara efter några timmar hade blivit en helt vanlig tisdag på nyckelvägen med vin och mina finaste vänner. Sen dess har min vardag fått samma nyans som i våras, jag har levt på arlas yougurt om mornarna, druckit vin om kvällarna och inte riktigt brytt mig om dagar, tider eller rutiner. Jag har räknat ner till insparken, kickat igång hundratals nollor och skrikit mig hes varenda kväll i 10 dagar. Jag har lärt känna massor av nya människor, kommit närmre mina gamla och frågat mig hundra gånger varför jag fasade för detta livet hela sommaren. Jag har dansat vilt till håkan i svettiga kläder, druckit rosa pantern och haft djupa samtal mot tegelväggar. Varit på blue moon party och efterfester. Lyssnat ihjäl lars winnerbäcks nya låt och levt i en väska i 10 dagar. Varenda morgon har jag gått upp, bytt underkläder, gått till hallen, dragit på mig ovven och BC-tischan, tagit en liter billigt tetravin från skåpet, satt mig på cykeln och sen oftast inte kommit hem på 26 timmar. Jag har inte hoppat efterfester och inte heller lektioner, jag har inte heller klagat allt för mycket på min sömnbrist eller ständiga flyktliv. Jag har levt i en insparksbubbla med härliga nollor och faddrar, tillsammans med världens bästa Blue Crew, min blåa familj som jag stolt kan säga har anordnat historiens mest historiska inspark och fått mig att le alla vakna timmar. Ni är guld. 

 

Och så har jag fyllt 22, bakis, i ett studentkollektiv där de sjöngs och bjöds på tårta på morgonen av oslagbara människor. Fått fina presenter och jag skattar mig så lycklig som har så fina vänner där uppe. Nu sitter jag påväg hem till mitt skåne, till min familj och till vanliga födelsedagsfirande och friska själar. Konstrasten är fantastisk. 

 

Tack.