En vacker bjärehalvö med ljusrosa himmel, blåa inslag och skimrande solsken. Åkrar och landsvägar, tystnad och nostalgi. Varenda morgon när jag tittar ut över havet tackar jag mig själv att jag insett hur fantastiskt fint här är och att jag är en mästare på att nyttja det. Sommaren bara rullar fort och min sommarångest kröp sig på i mitten av juli.  I lördags var sista dagen på mitt "evigheter långa arbetsliv" som bara runnit mig mellan fingrarna. Det känns som igår jag stod och förklarade för alla föräldrar varför jag var tillbaka, varför de hittade mig på gungorna när jag pluggar pr och marknadskommunikation i jönköping och inte borde sjunga små grodorna och ge barn vad de behöver om dagarna. Likadant kändes det i skoaffären när kunderna fortfarande känner igen mig som att jag inte varit borta på hela året. Den där ångesten jag hade på tåget hem från jönköping den där onsdagen i början av juni känns passé, hur kunde jag tro att sommaren här hemma inte skulle fängsla mig och binda mig igen? Och sommaren som jag trodde skulle vara förevigt, Var tog alla sommarlördagar på bahnhof vägen? Alla bilkvällar på bjäre eller picknickar på stranden? Var tog all spontanitet vägen, de lediga dagarna, sommarlovet, "göra precis vad jag vill", båtdagar, uterumsfester och balkonghäng? Förstås är jag förbaskat glad för de kvällar vi skrattat oss igenom i uterummet eller på balkongen, de dagar vi bara varit vi eller egentligen varenda dag jag tagit på känslan av sommar. Men den eviga sommaren, som skulle vara så lång, blev plötsligt så kort. Och så började allt krypa ifatt mig och jag börjar fasa för kalla oktobermorgnar och regniga tisdagskvällar. Jag älskar mitt sommarblekta hår, att se himlen byta färg, sent sent och aldrig behöva tänka på en extra jacka eller för kalla skor. En sak jag lärt mig denna sommaren är att ta vara på tiden, jag visste redan när jag kom den 5e juni att jag hade drygt två månader på mig att stilla mitt sommarbegär, sen skulle jönköpingslivet kalla på mig igen. Jag har lärt mig att prioritera och lägga min tid på det som känns viktigt, där jag kan ge av mig själv men också få något tillbaka, Lägga energi på de människorna som står mig nära, som ger mig något och kan känna desamma. Jag har umgåtts med människor som får mig att skratta, som lik som jag gillar att trilla hem klockan 5 en söndagsmorgon och dricka röd vin och prata om allt mellan himmel och jord, med människor som uppskattar, älskar och vill, som är nya trots att vi vuxit upp i samma stad. Jag har lärt mig att aldrig stänga några dörrar trots att jag inte tidigare trott att det fanns fler att öppna här. jag har sett nya städer, mött nya människor och alltid uppskattat mitt hem. Jag har älskat ihjäl min familj och levt på sommarskratten av alla sommarbarn. Kramat mina vänner och vi har lovat varandra att alltid vara såhär. Imorgon är det dags att lämna sommaren i Ängelholm, packa väskorna fulla med alkohol och energi, ta dagen som den kommer och se sommaren 2013 som en somrig söderblandning jag kan leva på hela året. Tack för stjärnorna på himlarna, tårarna på kinderna och kärleken i vindarna, ni är det bästa jag har.