och så står jag där och tittar på.

genom ett glashus som när vi var små.

jag säger ingenting till dig för det hade rubbat min verklighet

jag är van att veta i ensamhet. 

det handlar inte om att stå utanför eller inuti

handlingen ligger någon annanstans

och det är den som får mig ur balans

svaret finns i den sköra luften och jag har ingen tid till det

jag har lärt mig att man alltid vill ha det man inte kan få när man lever i ensamhet. 

och det är samma sak i tvåsamhet.

aldrig finns det en mur som står högt som hus.

någon kommer att rasera och förstöra ditt lyckorus.

varenda gång blir muren lite högre och genom glashuset syns varenda ord

vartenda blick

och i slutändan förstod jag aldrig det som pågick.