För ganska exakt en vecka sen styrde vi söderut efter en minst sagt ordentlig onsdagsutgång på akademin som innehöll både efterfest och allt annat. Två nätter i malmö väntade hos fina kalmis 36 kvadratmeter. Trångt men mysigt! Massor med vin, lite shopping och så årets första grillpremiär på bakgården gjorde att vi kunde lämna malmö nöjda och belåtna för att fortsätta mot köpenhamn och nyhamn. Annie tog emot oss med öppna armar och vi spenderade dagen i vårsolen på ströget och på en uteservering. Kvällen bjöd på drinkar och shots i mängder och en såndär tjingetjongutgång som vi tre kan ha ibland. Hur många år det än gått så är det ändå alltid samma visa, alltid samma skratt, snack och det där att man kan varandra som rinnande vatten sitter fortfarande i. Det hela slutade med makalösa solero-shots som har kommit upp på min "godaste jag haft i min mun topp 7-lista" och så ett dansgolv, en bar och en nedrans variation på musik. Det var sådär oerhört kul att dansa hela natten i en helt annan dimma med helt nya människor, i ett hav av känslor och rök någonstans i andra själars vardag och så bara få vara en del av allt men ändå inte betyda någonting. Bara få vara utan att vara där. Bara få göra allt det där vi kommer skratta åt när vi är gamla, allt det där vi bara kan göra nu, låta en kväll bara vara en kväll och inte en verklighet, stänga ute den där ständiga påminnelsen om beteende och moral och bara leva ut i fingerspetsarna. Som att någon springer barfota på ditt hjärta, ungefär. 

 

Lördag blev iallafall söndag efter några om och men. Vi avslutade det hela med stor frukost i lägenheten innan vi mötte upp killarna för att checka in på vårt kommande boende. Lite B&J häng, lite thaimat, vin och med andra ord så blev klockan plötsligt 04. Måndag, strålande solsken och en hel dag i nyhamn med en lamumba och en bra känsla inför kvällens konsert.

 

Mumford and sons, utan tvekan en av de bästa konserter jag varit på och allt var bara så perfekt så jag trodde jag skulle kunna plocka ut varenda liten känselmolekyl i luften och ta med mig hem. Ibland önskar man att hjärtat kunde fotografera. 

 

5 urtrötta studenter styrde sedan under tisdagen hem till jönköping för att ta tag i verkligheten igen, för att förstå livets tillfälliga rutin som ska bestå av föreläsningar och köp av böcker och inte av drink-kalas och snabbdunkande hjärtan. Att kunna stå i regnet och känna det och inte bara bli blöt, kunna andas in en betydelse i en dimma och inte bara möta den, för att leva och inte bara överleva.