Jag vet inte vad det är med mig och ungdomar i 12-16årsåldern. Vi klickar liksom inte. Inte alls faktiskt. Inte nog med att en snorunge snott min mobil så träffade jag på ett gäng idioter på buss-stationen också. Egentligen tycker jag synd om dem, att inte hitta sig själva utan att göra sig till. Några ungdomar satt och hängde på buss-stationen och käkade klubbor och drack cola och jag suckade lite för mig själv. De pratade på tok för högt och att den ena tjejen inte haft mens på 6 månader vet nog hela jönköping om,och att de hatade sin kompis Sara i klassen kan inte heller någon missat."asså vi måste fixa cigg, rasse är fan skyldig mig hur många som helst" "pallar inte hur f.u.l.l jag var i lördags, däckade fan på mackes toalett" "shit så nice att vi skolkar idag asså, mamma får bara inte veta ngt för isf får ja inte min nya iphone" (det var säkert din kompis som snodde min tänkte jag givetvis). Framför mig ser jag typ 8 spottlobbor på golvet och ser den ena tjejen göra sig redo för en till. Vi sitter alltså inomhus. Behöver jag säga att jag kokade?! Jag frågade mig själv hur gammal jag egentligen har blivit och ja, 21 men det spelar väl ingen roll. Jag är ju barnslig jag med, jämt. Men det är stor skillnad att ha barnasinnet kvar än tonårsfasonerna. Kände mig som en surtant där bägaren alldeles alldeles snart rann över och det gjorde den också. De börjar "spotta prick" på en pelare inne på centralen. Och där var mitt tålamod slut. "Ni skulle inte kunna fortsätta med det där ute eller hemma kanske...?" sa jag. Och oj vad förvånade dem blev, där satt jag osminkad med en rosa datorväska utan en iphone och sa till dem. De slutade och tog sitt pick och pack och gick. Förutom sina 7 tomma colaburkar givetvis. Egentligen hade jag velat skrika det efter dem, och att de kunde börja torka golvet också men jag var tyst. De gick lite flinande där ifrån och jag var mer än nöjd över ett lite tystare område. En tant kom och satte sig och jag sken upp som en sol. Nöjd med en tant tänkte jag då. Hur gammal är jag egentligen!?

 

Det är väl en mognadsak, att inse att samhället är lika mycket mitt som ditt. Att man ger och tar. Men alla har ju haft tonåren och varit där någongång, på något vis, sen att jag inte skolkade och lurade mina föräldrar på en iphone och spottade inomhus är en annan femma. Jag är iallafall så himla glad att den tiden är förbi och jag ser inte framemot att ha barn i den åldern. Inte alls. Jag har hellre ett gäng snoriga frågvisa 4 åringar springandes runt benen som sprider så mycket glädje genom att bara finnas till. Där var det sagt. Jag ska alltså inte bli lärare på högstadiet.