Nu finns det säkert någon av er som tänker. "hon har inte svarat på mitt sms.." Nä. just det. och det finns en jävla anledning till det.

 

Vet inte riktigt om jag har rätt humör till att texta ner allt men jag ger väl det ett försök. En sak jag kommit till insikt med iallafall är att det finns verkligen människor till allt, varenda liten jävla skitsak finns det någon ynka liten människa till. Fint ibland, förbannat jävla hemskt ibland.

 

Och igår var det ett hemskt litet yngel jag stötte på vid rådhusparken. Tänkte när jag kom "stackars lille kille att ta bussen alldeles själv". Slog mig ner ett tag bredvid honom och råkade sparka till min väska så mina nyhandlade morötter trillade ut. Det är väl fan. morötterna kostade 4 kronor, 4 ynka kronor och så skulle jag ändå plocka upp dom, såklart. Tog ungefär 3 sekunder. Satte mig tillrätta igen och ser att den lilla killen trycker sig in på bussen som just håller på att köra. "Stackare, han visste inte vilken buss han skulle med" tänkte jag igen. Tills jag ska ta tag i min mobil jag lagt vid min ficka under de 3 sekunder jag plockade upp morötterna på. Borta. putsväck och en piss i missisippi eller va fan man säger. Panik och skriker att han tagit min mobil och en gubbe bara "Ja, han höll i en vit Iphone". Kastade min dator som den inte alls hade något värde (kära hemtenta jag är så glad du finns kvar) och väska och sprang efter bussen.

 

Boxade mig in på en buss som visade sig vara FEL buss. Så klart. Boxade mig av bussen och hade såklart tappat tid. Kände mig som en idiot i gummistövlar, som om jag jagade ett guldkorn i sanden ungefär. I regnjacka också dessutom. I ren hysteri fann jag en mobil och ringde pappa och L tills jag insåg att jag kastat datorn i en helt annan busskur och fick genast rusa ditåt med elefanttårar sprutandes. Tanken hann ju slå mig: Killen har ju säkert gått av där bak på bussen och sen tagit min dator också och nu har jag inte ens en jävla hemtenta eller ngt ALLS. Men där stod en snäll tjej som samlat ihop mina utspridda saker och väntade. Ringde polisen och var allmänt kaosig till det gick upp för mig att "vad gör jag nu". Ingen mobil. Inga nummer. Ingen husnyckel. Inga pengar. Ingen vän. Stod och beklagade mig för tjejen tills jag insåg hur sorglig jag lät att jag inte hade någon att gå hem till. Men det var ju sant. Jag hittar ju inte hem till någon och hon hade inte internet på sin mobil. Linnea var utanför räckavstånd och husnycklen hade hon. Charlie, räddaren i nöden fick ta emot mig o med tak över huvudet och lite lugnande ord fick jag allt polisanmält och spärrat.

 

Kvällen avslutade jag okontaktbar med tjejerna hos Clara, hur mysigt som helst trots mitt bristande humör. Samlade kraft dagen efter för att bege mig upp i stekande sol för dunkellhallabacken med gummistövlar. Spillde en kopp kaffe över mig vilket resulterade i att jag fick cykla två gånger upp istället. Kanon. Dagen idag har bestått av mer sörjande och det är kanske sorgligt att säga hur beroende man är av sin elektroniska pryl. Men så är det. och det är jobbigt ändå. ett rent helvete. Inte ens internet har jag haft.

 

Och ja, det finns tydligen människor till allt, men jag är iallafall glad att det finns människor som är så himla snälla och underbara också, som ställer upp.

 

& du som snodde min mobil. Inte för jag tror du läser, men ändå. Du kan dra åt helvete. Jag hoppas att du får jävligt roligt med min spärrade, helt ifrånkopplade iphone. Att du har ett jävligt svart samvete. Egentligen tycker jag mest synd om dig, att det inte finns någon som lärt dig skilja på vad som är ditt och mitt.

 

(Kan jag ju tillägga att jag slängt morötterna nu)