Ibland är det svårt att hitta den där gnistan. Det där lilla extra som gör vardagen lite ljusare. Människor går i gummistövlar och löven faller ner på den blöta asfalten. Bussarna är fullare än vanligt, leendena tristare och det är mörkt innan halvåtta-nyheterna hunnit sluta. Ett tecken på höst. Eller snarare en bekräftelse att den faktiskt är här på riktigt. Jag hinner alltid med att tappa mig själv några sekunder under hösten. När jag sitter på bussen på väg någonstans eller när jag bara låter alla de där höstliga tecknena ta över mig. Jag vet inte vart jag ska börja leta efter ljuset. Det finns liksom inte där alltid. Förut skyllde jag på att jag behövde något nytt, något annorlunda, en kick av något slag. Nu står jag här med 3 år framför mig på en ny skola, i en ny stad med massor av härliga nya vänner, som är jag så himla glad att jag hittat. Något nytt och annorlunda. Ändå tappar jag mig ibland. Hoppet, livskvalitén eller glädjen i allt det där vardagliga. Meningslöshet. Det känns lika förbaskat hopplöst när hösten tränger sig på och de där sommarkvällarna tinat bort i vilket fall. Jackan känns för kall och skyltfönsterna börjar fyllas med dystra färger. Jag har smakat två nya marabou-sorter och när jag tänker efter känns det bara löjligt hur glad jag är för det. Det vita kan egentligen jämföras med mig och hösten. Marabou vit har en slags chokladliknande konstistens men den är ändå inte riktigt där. Och jag är inte riktigt här. Dåligt exempel, men smaka chokladet så kanske ni förstår. Idag är en sån kväll jag längtar hem till björkhagen och en bra film, eller Jonnas lägenhet med en flaska rött. Jag längtar efter öppna landskap eller ett vimmel fyllt av kända leenden. Något vanligt, jag behöver något som bekräftar att det finns kvar så jag kan börha uppskatta tjocka tröjor och snörkängor, sena eftermiddagar på ett café och filmkvällar om vardagarna, trots att löven dansar höstdans i dunkelhallabacken hela dagen.