Jag har tvekat länge nu. Övervägt, bestämt och tvekat igen. Jag har försökt, många gånger. Utan något som helst resultat. Det finns inga band mellan oss, det finns inget som får mig att orka binda ihop oss. Jag ligger och vrider och vänder mig och önskar jag kunde läsa dig bara genom att se ditt yttre. Jag har börjat tvivla på att ge upp, trodde du skulle komma till mig, men jag har tydligen fel. Det finns inget att kämpa för, inte än. Jag vet att du inte kommer bry dig alls om att förstå vad jag känner, du kommer inte lägga någon som helst energi på att verkligen låta mig förstå djupet, låta mig se det som verkligen betyder något. Jag kommer sitta där igen, med frågor utan svar och snegla på dig. Varför kan du inte bara prata klarspråk så jag får ett grepp om hur det verkligen står still? Du ger mig dåligt samvete, jag känner mig värdelös i mina egna ögon. Som att jag inte kan bättre. Och när allt kommer omkring så kan jag inte göra mer än försöka, och kanske har jag inte gjort det tillräckligt. Jag har inte gett mig in på att förstå dig, jag har inte gett dig en chans att verkligen veta vad du har att ge mig. Utan bara tagit allting förgivet, stängt ute dig och dragit dig över samma kant som alla andra. Jag erkänner, jag har prioriterat annat. Jag har låtit oviktiga saker komma emellan oss fast att jag vet att du borde komma i första hand. Förlåt. Men nu har jag bestämt mig, en gång för alla, jag ska ge dig en chans, på riktigt. Jag ska ta dig i mina händer och inte lämna dig från jag förstått ditt första kapitel. Jag ska aldrig släppa dig med blicken, låta dig förstöra mig.

Det är vår tur nu, tiden är slagen, Medier och samhälle - en introduktion....