uppladdningen hade skett i ett år, sista veckan har varit kolosal, lördagen var jag taggad som en igelkott och under hela kvällen levde jag på ett moln under bar himmel. Härliga vänner, somriga kläder, brunbrända ben, sangria, isbitar, moijito, skratt, prat, musik, pina colada, förväntansfulla leenden, fanta med rose, schlabidash, shots, bilen, stad i ljus och du ska veta att jag saknar dig. Att nästan kunna ta på en känsla som sprider sig i luften och är alldeles alldeles magisk. De där utstrålningarna av lycka och förväntningar, av de där starka banden vi har och den känslan i magen man har när man skriker sig hes och hela världen känns som vår. När man fnittrar åt allt och ingenting och har snacket som man bara har på utepremiären och aldrig annars nämns, eller den där tysta shoten som smakar extra bra till "vi är en", eller bara de där utslitna bahnhofconversen som inte ens kräver strumpor för att vara skönast i världen, eller den där barnsliga känslan man får av att sitta i bagageluckan och skrika sig ännu hesare, eller den där höga förväntan på en kväll som ändå blev ännu högre, eller när man kan säga att "dör jag nu, så dör jag lycklig". Den älskar jag, igår svävande jag på ett moln av ren vänskap, kärlek, vimmel, dimma och lycka. Och hela jag har älskar varenda sekund av gårdagen.

-L

ps. bilder kommer