Och så hade det plötsligt gått två år sen jag sprang runder i regn i en vit sommarklänning med en vit mössa på huvudet och skrek mig så hes så mamma trodde aldrig jag skulle kunna prata igen. Sen jag rusade ner för parkskolans trappor med SP3b skylten i högsta hugg. Den där frihetskänslan nådde mig den dagen. Hela dagen var som att småtrippa på små lätta moln och så småningom kunna explodera i sig själv och veta att det är min tid nu, frihet var givet. Vad har man då gjort? Vad har tiden sprungit iväg? Det är då man står som ett frågetecken till man börjar tänka efter. Det hela handlar faktiskt om ständig utveckling överallt.

Jag har rest världen över två gånger - hade du frågat mig för fem år sedan hade jag svarat "Jag ska iallafall inte resa sånt där, tänk att leva i en väska och bara göra av med massa pengar, vad som helst kan ju hända" Idag rekommenderar jag varenda en att resa, backpacka och uppleva. Jag hade kunnat spendera 3dubbelt med pengar och ändå sagt att det var värt varenda krona. Det finns inget som gett mig sån erfarenhet om livet och om mig själv. Du får en annan världsbild och ju mer perspektiv du kan ha på saker och ting ju lättare tacklar du motgångar, njuter av medgångar och uppskattar skildringar. Så Res!

Jobbat - När jag var yngre sa jag alltid att de första åren efter studenten ville jag jobba på ett dagis. Jag har alltid tyckt att barn är lyckopiller som man bara inte kan tröttna på och även om jag inte vill jobba med det föralltid så ville jag testa på det. Alla sa till mig "det får du nog glömma, de tar inte in outbildad personal sådär bara, du får du plugga först" Nej tänkte jag. Plugga till förskollärare har aldrig varit tanken. Men så kom den dagen, när jag blev en inringar-vikarie de kunde ringa om mornarna när någon var sjuk "kan du vara här om 1,5 timme?" Skam den som ger sig. Och det visade sig ju. Plötsligt satt jag med heltid på en avdelning jag trivdes som fisken i vattnet på och aldrig var mitt leende så stort 06.30 om mornarna som när jag kom till jobb. Jag tog mig också an ett par andra utmaningar som jag till en början knappt förstod innebörden i och det gör jag fortfarande inte ibland. Det lät kul tänkte jag och levde mest på att det var någon som trodde på mig. Och i det lärde jag mig tro på mig själv. Jag sopade också min gamla tanke "jag ska tjäna bra, sen struntar jag resten" åt sidan och insåg det viktigaste - allt slit lönar sig, och huvudsaken är att man har roligt på sitt jobb och bra kollegor, resten spelar ingen roll. 

Jobbat och rest är väl det huvudsakliga om folk frågar mig vad jag gjort sedan studenten. Men däriemellan har jag hunnit med en hel del annat. Massa små trips med vännerna och hong kong på egen hand. Sett vänner välja vägar och känt hur banden löses upp, låtit saker rinna ut i sanden medvetet, vissa saker omedvetet. Haft de bästa somrarna i mitt liv, varit på de absolut bästa festerna, träffat de absolut finaste människorna och varit den lyckligaste tjejen på jorden. Jag har vunnit och förlorat. Gråtit och skrattat. Älskat och hatat. Burit och brustit.
Jag trodde aldrig jag skulle hitta en balans efter studenten. Lära mig stå på mina egna ben och själv välja vägar. Men det gjorde jag. Från att ha seglat utan land i sikte finns det alltid delmål. Och det viktigaste är inte destinationen, utan vägen dit. Och den vägen är inte slut än, den vägen slutar aldrig så länge du vågar tro på dig själv och utmana livet. För det går inte i repris. Precis det hade jag velat säga till studenterna när de stod inne och skrek sig hesa på parkskolan igår klockan 14. När de bara längtade till de där stora portarna skulle slås upp. Att den där stunden inte kommer igen. Och det gör ingen stund, det är just därför det är så viktigt att fånga de där ögonblicken man bara är med om en gång. Njuta och närvara. Det har jag blivit bättre på sen jag tog studenten, uppskatta de lilla och tycka livet är en härlig resa i uppförsbackar och nedförsbackar.

jag önskar alla fina studenter allt där jag själv oroade mig för, en framtid, en plats, något att tillhöra. Och det finns för er också. Livet går inte i repris!