En lång och hektisk dag på jobb tog ut sina rättigheter ikväll och jag ligger utslagen i kökssoffan och gör ingenting. Usch för dem orden; göra ingenting. Huset är alldeles tyst, kvällsmaten har jag både lagat och ätit själv och så har jag pysslat. Pyssel är kul. mysigt på något vis men ändå längtar jag innan jag har börjat till jag är färdig så jag kan göra något annat. Men varje gång jag är med mig själv så längtar jag ut på något vis. Samtidigt som jag försöker intala mig att jag trivs, att det är bra att vara ensam och låta tystnaden och tankarna tala. Är inte det som upplagt för negativa tankar? Jag har alltid fått höra att jag lider av sällskapssjuka och beter mig emellanåt som en duracellkanin. Jag älskar ju min fyllda vardag med middagar på veckodagar, frukostar blandat med vinkvällar och sena kvällar med extra uppgifter på jobb. Inte mer med det tänkte jag, "jag är aldrig själv för att det finns alltid något att göra" Men det har kommit ikapp mig att det hela ligger nog inte riktigt där, utan att jag ständigt fyller mina dagar för att kunna fly från de här tysta minuterna med mig själv och mina tankar. Jag avundas dem som kan sitta själva en fredagskväll med ett glas vin och titta på en serie, eller de som kan vara hemma från de vaknar på morgonen till de går och lägger sig utan att mött ett par andra ögon eller delat ett skratt med någon. De som kan sitta hemma en lördagskväll och tänka på hur pigga de kommer vara på söndagen jämfört med alla deras vänner som skriker sig hesa på dansgolvet och hoppar så benen är blåslagna dagen efter när de vaknar av huvudvärk efter allt röd vin kvällen innan. Eller de som faktiskt inte har planer varenda veckodag utan ser "jobba, träna, äta, tv, sova" som något acceptabelt. Jag kom på mig själv att inte startat TV.n en enda gång sen jag kom hem från resan för min egen skull och de enda programmen jag faktiskt har sett har varit mästarnas mästare o ett halv avsnitt av allsång på skansen. Jag försöker göra något extra varenda dag, något som gör den dagen lite extra bra utöver de där vardagliga som jag bara avskyr. Och varför avskyr jag det så mycket då? Jag har ju knappt testat. Jag är helt enkelt rädd för att vara med mig själv, rädd för att det ska bli för mycket tid över till tankar och att jag hade kunnat göra något roligt de där minuterna istället. Ta vara på tiden. Det kallas fånga ögonblicken. dagen. livet. Men jag vill lära mig fånga de där ögonblicken i den tråkiga vardagen också, som den där tystnaden när huset är tomt, att kunna läsa en bok eller att jag faktiskt kunde göra vad jag ville till kvällsmat. Låta det också bli viktiga delar av livet.

 

(min längtan blev ju inte precis mindre när jag precis fick ett telefonsamtal av Caroline där inget mindre än Lalehs - Some die young hördes live i bakgrunden blandat med lyckliga röster i en nöjd publik, behöver jag säga att ångesten om att jag tackade nej när jag störttrött cyklade hem från jobbet vid 18.30 börjar krypa sig på...?)