vi drack vin med balkongdörren öppen inatt, pratade om världsproblem och ögonblick, kärlek och vänskap och allt var sådär fingerfint. Vi har sett varenda vrå av sveriges land, ändå var jonnas balkong den enda platsen i världen jag ville vara på. ni vet när man sitter där och varken saknar eller längtar, önskar eller hoppas. Då man känner det där ruset ut i varenda liten blodkropp, som att någon trippar barfota på ditt hjärta ungefär. Den stjärnklara himlen låg klar och jag satt och blundade för att veta om det var verklighet när jag slog upp ögonen igen. Det är då jag älskar de där orden i lars winnerbäck texterna, de där meningarna som lever sitt eget så bra och man kan skrika med ända från själen till rymden för att allt känns lättare då. vi vinglade på tomma gator till ett överfullt bahnhof och den där rusningen i kroppen dog liksom aldrig ut. Där inne väntade pulserande hjärtan till schlagerdängor som man inte kan få nog av vid den här årstiden, massor med kända och saknade leende som kan lysa upp varenda skeende. jag levde på ruset av livsglädje hela natten och det är magiskt att rangla hem klockan fem i bara ben till fågelkvitter med drömmen i behåll och lust att ta vid där elden falnar, men fortfarande glöder.