Jag var på monte idag och satt som vanligt och tryckte mot det varma elementet på det kalla stengolvet efter mellanmålet. Barnen for omkring och jag satt där och hade fulla diskussioner om det ena och andra. I dörren hade lilla fröken D stuckit in huvudet, 4,5 år och bara sådär trotsig emellanåt så man skulle kunna spricka. Att försöka vara rolig eller charma in sig har aldrig fungerat. Fröken vresig och så otroligt snål så man aldrig kan sno en kram eller kommentar. Hon stod med tummen halvt i mun och skrek "louvisa, louvisa.. hallå louvisa.." lite irriterad över att hon avbrutet mitt i samtalet sa jag "Ja vad är det? Du kan inte bara stå där och skrika när vi andra pratar".. "ehm, nä.. men louvisa, jag, jag skulle bara säga att jag tycker om dig dig louvisa" och så sprang hon iväg. Vände på de lila klackballerina och for iväg lika snabbt som vinden. Helt mållös och rörd blev jag. Fröken söt. Barn dem kan dem. Varenda dag kan de vända till det bra. Och det är då man inser vad man finner energin varenda dag. Så mycket kärlek man får tillbaka. Fint.

-L