om man kan vara resfebern själv så tar jag den rollen just nu. det är minst sagt ett nervvrak som ligger i världens skönaste säng på plommon med fjärilar upp i halsen och skakande fingrar. "Du? du som varit så lugn hela tiden? är du verkligen nervös? äsch, du fixar det!" Nu nådde det visst även den minst anade. Dagen har gått i ett fasligt tempo och när jag kom hem väntades det avskedsmiddag med familjen. Jag var i mitt esse redan när jag kom in genom dörren och gormade ganska bra om att jag avskyr smält ost. Hur kan min familj bara ha missat det? Och alltid är det något suckade jag. Genast fick jag ett rejält tuggande emot mig av storasyster med stort s och kära mamma ville lugna hela situtationen och rädda den förhoppningsvis mysiga sista middagen på ett tag. Typiskt tänkte jag. Att vi just idag skulle fightas. Och de där orden "skönt det ska bli att åka imorgon" höll på att slängas ur min mun men jag hejdade mig. tänkte efter. men sen flög de ut ändå. Jag visste att både mamma och kajsa väntade på dem orden och mamma kontrade snabbt med "du, säg inget idag som du kommer ångra imorgon". Så sant som det var sagt. Jag mjukades väl genast upp en aning för att det redan låg och ångrades.

Några minuter senare var magen fylld med god mat och jag var glad igen. nöjd och glad för att världens bästa familj just satt där vid mig ikväll. precis som en trotsig treåring glömde jag lika snabbt igen hur arg jag varit precis. Livet kändes plötsligt mycket enklare och att ludvig strålar guld och lycka kan göra vilken omgivning som helst lycklig. Jag kom på mig själv att jag kan ta dem för givet, min familj. För att jag vet att våra band inte skulle kunna slitas isär på något vis i hela världen. Det var nog därför de där orden flög ur mig innan. För att jag visste att alla skulle veta att jag ångrade mig lika fort som jag hade sagt dem. och det gjorde jag ju. Det är nog därför jag inte är rädd att bråka in i det sista, jag är inte rädd att skratta ihjäl mig när mamma trillade pladask på golvet idag eller gråta floder när jag kramade hejdå till mina syskon. Eller vara lite övertydlig mot pappa när han knager om allt jag har kvar att göra. För att jag vet att dem finns där. Att vad som än händer så är dem där, precis bredvid mig. stöttar mig och reser mig. Det krävs inga regler eller krystad kärlek, den är ömsesidig rakt igenom och det vet dem. villkorslös och underbar. Jag är inte rädd att falla, för jag har alltid någon som fångar mig. ♥

-L