En vän sa till mig idag, när jag grämde mig över försenade tåg, väntans tider och tråkiga tågresor (som jag förövrigt nästan aldrig upplever..men ändå) att det är då jag ska stanna upp, tänka på sånt jag annars inte hinner tänka på. Och det gör jag förbaskat bra på tåg. Där jag inte kan skynda iväg till något annat, där jag inte kan påverka hastigheten, stämningen eller luften. Utan bara vara en av alla dem som passerar lägenhetshus efter lägenhetshus, städer efter städer. En av dem som sitter och tittar ut genom de smutsiga fönsterna och ser adventsljusen i fönsterna lysa så fint, se tunnlar sprayade i graffiti eller mammor hetsa över trottoarerna med en latte i handen och shoppingkassar i andra, se mannen med de 10 tomma burkarna under fötterna, söndriga kläder och som inte har något hem i jul. Så många vardagar att passera, ögonblick att möta och tankar att tänka. Bredvid mig på tåget sitter en lagom tjock mamma med sin 10 åriga dotter, dottern är rund och rosenröd om kinderna och de små ögonen börjar sakta trilla ihop när hon lägger huvudet mot sin mammas axel. Mamman kramar henne hårt, pussar henne i håret och andas tryggt emot hennes lilla huvud. Ett julrött mammahjärta. Jag blir varm i hela kroppen, saknar min egen mamma och hennes trygga famn och varma kramar. Jag älskar att stanna upp.