Efter en minst sagt lång hemresa med mängder av omvägar var jag glad när vi gled in på uppfarten ikväll. Mamma och Pappa var minst lika glada och det tog inte lång tid från det vanliga scenerna började ta form hos johanssons. Jag ställde för övrigt till med bullbak, vad vore ett år utan riktiga kanelbullar på kanelbullensdag? (jag vet att det var igår, men det låtsas jag inte om) Efter några plåtar nygräddade bullar kom L & Alaoa hit. Hur kan man hinna sakna varandra så mycket på 10 dagar? Blev en mysig kväll på övervåningen och allt kändes som vanligt igen. På gott och ont. Jag har precis krupit ner i världens skönaste säng, jag undrar hur jag överhuvudtaget kunde lämna den?!, och sakta började den där känslan och magklumpen smyga sig fram. Den som jag vetat om men ignorerat tidigare och inte låtsas vid. Som det sattes hål på när jag åkte till Norge den där dagen. Min tid i norge var den längsta tiden i mitt liv. Det var liksom bara jag och mig själv och där skulle vi trivas ihop. Det fanns liksom inga måsten och ingen viktig kontakt med yttre världen. Inget som skulle ske, checkas av eller hinnas med. Snarare suktade jag efter att ha något att göra. Jag lovade mig själv där uppe att när jag kom hem så skulle jag bli bättre på att uppskatta saker och ting. Jag skulle vara lycklig för det jag har och sluta hela tiden vilja prestera, att faktiskt påminna mig själv om att allting inte behöver vara perfekt. Ändå hann jag inte andas in hemmadoften ordentligt från känslan av att inte vara tillräcklig kröp sig fram. Tankarna började gå som i mitt egna uppbyggda kretslopp, planering, prestation, räcka till. Nu skulle plötsligt helgen planeras, morgondagen spikas, fikor bokas, hinna träffa så många som möjligt, fortast möjligt för att snabbt få tillbaka det jag saknat. Jobben strukureras, idéer spruta och framtidsdrömmer i sikte. Och igår, då gick jag där i mitt pumaställ hela dagen. Tankar som "kycklig eller lax?" "stan eller inte?" var de enda som gick runt och så lite eget intiativtagande till arbete, i egen takt. Den där skildringen att gå i höstskor på hösten eller i vinterskor för att alltid vara förberedd för storm. Att hela tiden vara på sin vakt. ha ögonen öppna och stora öron för att aldrig missa möjlighet till att nå ännu mera lycka. Jag vill ju bara vara. Bara vara 20 år som älskar sitt meningslösa liv i en småstad där omöjliheter kanske blir till möjligheter, av ren slump. Men jag är inte så, jag är 20 år och försöker göra allt för ett meningsfullt liv i en småstad där omöjligheter blir till möjligheter genom presentation och planering. Men ett meningsfullt liv, det definierar man själv.