Veckorna bara springer iväg och då och då gäller det och stanna till och njuta. Efter en minst sagt jobbfylld vecka med allt från snoriga sötnosar till varmfodrade vinterskor och idésprutor så har jag hunnit med en och annan kvalitetskväll. Igår var det tacos för andra gången denna veckan hemma hos bex. Prat och mys, massor, massor, massor! En del människor har man liksom den relationen med där ingenting inte får nämnas, lika oviktigt som shampoovecka till okända lakan. Idag ringde klockan tidigt och efter jobb var det ingen glad Lovisas som stod och lagade spaghetti och köttfärssås. För att vända dagen till något bättre behövdes en stund vid det stora blå, havet.
Mina lila pumaskor slängdes på och lite lars winnerbäck i öronen. Vad är det för magisk inverkan havet har egentligen? Jag ser så många möjligheter utan att egentligen inte se någonting. Vågorna rullade in och den friska höstluften färgade mina kinder. Lite skogsväg blev det vägen mot stan och det där obehaget kom över mig. Den där otrygga, trängda känslan. Känslan av att man är liten för världen och för många vägar utan svar. Jag trivs inte i skogen. Lömskheten och det där oroväckande tysta. Kanske har jag sett för många wallanderfilmer, eller så är det där med friheten jag inte når. Jag vandrade vidare mot min tänkande vän Jonnas lägenhet där det bjöds på choklad, glass och te. Mycket prat och funderingar och jag konstaterade att dagen hade vänt till det bättre. Manad för handling med pappa, ett långt varmt bad, en kopp te och en såndär ta hand om sig själv-timme avslutade torsdagen perfekt. Nu är jag redo för ledig fredag!

-L