Det är som hösten är en ständig allergi som blommar ut lite extra ibland. Vrider och vänder saker upp och ner och den där irritationen över varför det inte är sommar jämt ekar i huvudet. Jag får svårt att se utanför detta ruskiga vakuum och vardagen känns som ett meningslöst kretslopp. Hoppet börjar så smått att blekna. Sen slår det mig, om och om igen alla de där viktiga detaljerna som jag bara tänker förbi. Visst är det förbaskat mysigt att gå i höstloven en måndagsmorgon och lyssna på winnerbäck. Man känner sig sådär poetiskt bra. Eller sitta på ett café i stan med en tjock halsduk och ha solen i ögonen och värma fingrarna mot tekoppen. Stå och baka i köket en eftermiddag och fika med fina vänner. Eller äta vintriga grytor om kvällarna. E

Det ligger väl i människors natur att inte vara riktigt riktigt nöjd. Jag tror bara det är rent skitsnack när folk säger att de är totalt nöjda. Det finns väl alltid något som kan bli bättre? I grund och botten handlar väl det hela om att försöka intala sig till att vara nöjd. "Jag har ju det så himla bra". Och visst är det så, vi borde vara tacksamma för så mycket. För det fredliga landet, fungerande kollektivtrafiken, jobbet, vännerna eller den låga brottsligheten. Eller varför inte bara för att vi har mat på bordet. Listan kan göras oändlig på saker vi har som många andra inte har. Som vi borde vara nöjda över. Och det är vi väl, långt där inne. Men hur svårt andra än har det är det svårt att vara glad över något man alltid tagit för givet.

Det är där många av oss skiljer oss från mängden. Några tar jobbet för givet, stadens charm om hösten känns som en vardagssyn och kollektivtrafiken behöver man inte ens använda. Medans några andra kämpar och kämpar för ett jobb eller är lättade över tåget som rullade in i tid på parrongen. För mig är hösten den där gråa tiden där jag hade önskat jag uppskattade kollektivtrafiken. Istället går jag och stirrar mig blind i den skarpa solen emellanåt och försöker intala mig att det starka ljuset är bra för ögonen och den friska luften blåser bort höstångesten. Visst funkar det ibland. Jag letar ständigt efter bekräftelser i allt jag gör. Ett litet gulligt sms kan göra hela min dag. Eller att jag själv kan göra någons dag lite bättre ger mig en kick. Jag triggar mig själv om att hela tiden bli bättre samtidigt som mamma försöker intala mig att vara nöjd med det jag gör.

Jag är en sån som behöver mål att sikta mot och något att sträva efter för att någonstans hitta mening. Jag är aldrig riktigt nöjd, det finns för mig alltid en förändring som skulle kunna göra något bättre. Kanske är det där jag finner inspiration till att vilja fortsätta kämpa mot något som jag intalar mig själv hade gjort tillvaron lite bättre. Men när jag väl är där, då är jag där igen. Tillbaka på ruta ett med en ny förändrig i sikte. Och jag är nöjd med att vara en sån. Stundvis.

-L