Det är egentligen inte från nu, dagen innan 10 juni 2011 jag vågat gå tillbaka i bloggen för ett år sedan. För ett år sedan idag låg jag och vred mig i sängen under flera timmar, på klädställningen hängde en vit klänning och på byrån låg min vita mössa. Det var med stolthet jag gick runt och sa att jag skulle ta studenten, det var med glädje jag sa att jag skulle bli vuxen och fri, det var med kärlek jag sa till mina vänner att vi skulle hålla ihop ändå. När jag läser tillbaka min summering av studentveckan sitter jag med ett stort leende på läpparna och känner ruset av en studentfylla i kroppen och tanken på att "jag kan göra vad fan jag vill" får mig att le ännu större. Veckan var underbar och jag hade kunnat göra om den varenda år. Fri var precis vad man var, under hela veckan. Det fanns liksom inga måsten, inga krav från någonting och inte ens en tanke på ditt välmående behövde du tänka. Det är nog det som får mig att le. Att man var så fast besluten om att efter studenten väntade livet, fri som en fågel. Tänker jag tillbaka på det idag undrar jag hur jag kunde vara så trångsynt och tro att livet skulle vara en dans på rosor för att jag lämnat en av de största tryggheter jag haft. Hur kunde jag tro att livet som student skulle vara lättare för att jag plötsligt själv fick bestämma allt? Efter ett år av utveckling, beslut och värderingar är jag otroligt glad över att jag inte visste vad att vara fri betydde under studentveckan. Jag är så galet glad över att jag var så ovetande som jag var när jag sprang där med min 24 timmarsfylla-tröja långt in på natten eller när jag sa till mina föräldrar att tänk, nu är det INGET som binder mig längre. Studentveckan var beviset på att man lever livet som bäst när man lever i nutid och inte i framtid. När man tar vara på varje sekund utan att veta om det.

Jag önskar med avundsjuka och kärlek mina vänner en fantastisk student imorgon, det kommer skålas många glas och jag ska stå och njuta av de nedvärderande studentsångerna på parkskolans parkering imorgon med ett leende på läpparna över att studenttiden faktiskt alltid kommer pirra lite extra inom mig. Tiden som väntar är inte en studentvecka, men den är fortfarande din och du gör precis som du tror, vad du vill med den. Om det är lättare sagt än gjort utvisar tiden, men för mig är det den största personlighets och självförtroendehöjaren jag någonsinn varit med om.

-L