Det är juni, det är sommar och jag ligger i hamocken i min mysiga trädgärd med nyklippt gräsmatta, hör fåglarna kvittra blandat med dina färger var blå med tommy nilsson.

Det har varit något visst med denna helgen. Ljusa sommarkvällar, varma soltimmar och ett hav av kärlek. Det är något speciellt med den här försommaren. Det är som de där stressande, oroande nerverna tvingas komma till ro och infinna sig i tillvaron och faktiskt också inse att det går bra nu. Det lättar lite på hjärtat i sådana tider och man lär sig uppskatta det där lilla. Det som faktiskt har betydelse. Och det som jag så många gånger frågat mig själv, Vad det är man lever för och känner lycka över. Det där om att uppskatta.

Som att sitta i båten, känna vinden blåsa, farten öka och se horisonten sjunka. Vakna upp till fågelkvitter och komma ner till framdukat frukostbord. Sitta barbent en lördagskväll i tält med helt underbara vänner och se hur lyckan sprudlar när vi skriker oss hesa till firework. När man åkt runder på bjäre i 3 timmar med underbara S och pratat om allt mellan himmel och jord. Att sitta en söndagskväll på en gårdsplan helt spontant med en liten del av släkten och äta stenugnseldad pizza. Eller när du vid midnatt går en runda vid kohagarna med en fin vän och pratar om allt det där ovissa. Att åka med min älskade pappa på småvägarna på kullahalvön och se han lysa av glädje när han berättar om hur det var förut, när han stolt berättar om sin godhjärtade farfar som han aldrig fick träffa och jag kunde säga rakt från hjärtat att hans barnbarn är precis lika dan. När man kan gå genom högt gräs med en treåring på axlarna och sjunga pippis sommarvisa. Sitta på räkvägen med valpar springandes runt benen. Veta att det står L&L på dagen och björkhagsbryggan i kalendern. Åka med storebror i bil och lyssna på hasse andersson. Se hur morgonen kommer och det är helt ljus när man lämnar pizzabox en lördagsnatt och man åker i 100km i timmen på 50-vägen vid 05-tiden. När ett litet barns små händer drar försiktigt i ditt ben och du tittar ner och möts av ett tandlöst leende av en 1 årig kille med ljusblårandiga hängslebyxor och hatt. När man verkligen inser att man uppskattar allt det här, det där lilla och när man verkligen känner att lycka är livet och sommaren ligger alldeles orörd i sina händer. Då känner jag att jag lever. ♥ 

-L


min sommarvisa