Jag vet inte om jag har någon slags jobbångestpaniksorg inom mig. Dagarna på monte börjar bli räkningsbara och det ger mig blandade känslor i magen. Imorgon jobbar jag min sista fredag. Min sista fredag. Hur sjukt är inte det, att jag inte ska sitta där nere i dungen mer och säga "tänk va, det är redan fredag" med en knäckemacka med honung på i handen och en snorig E i knäet. Eller komma på en spontanutflykt med de få barnen som en promenad till biblioteket med tvillingvagnarna eller en sväng om coop för att posta brev. Sitta och berätta varför det inte är N's födelsedag just idag när hon inte nöjde sig med svaret "för du föddes inte idag".

Idag hade de stora barnen sommaravslutning på gården. Jag satt och iakttog föräldrarna, syskonen och de stora femåringarna som ska börja skolan till hösten. De är helt ovetande om vad som komma skall och att skolan är spännande och ny tycker alla, samtidigt som de tjatar och gnatar om att jag måste vara här så de kan komma hit och leka ibland om de inte skulle gilla skolan.  En tjej hade våfflat sitt alldeles vita hår, framtänderna är tappade och hon är sådär löjligt söt stor tjej som precis alldeles mogen för att börja skolan. Jag kom och tänka på mig själv i den där åldern, när jag hade min lilla lösa tofs på huvudet och längtade till errarp fast att jag kramade dagisfröken britt så hårt som jag bara kunde och önskade att hon skulle få följa med mig till skolan. Jag log mot den lilla tjejen och hon tittade på mig med sina glada blåa ögon och sa "Vad tittar du på?" Generad för att hon kommit på mig svarade jag bara lite snabbt, "på dig för att du är så söt och har blivit en så stor tjej". Hon tittade på mig igen och sa "Lovisa, visst kommer vi fortsätta träffas fast att jag inte kommer vara här på dagis alltid? Vi kan väl leka under hökens vingar fast att jag inte går här?" Jag ville inte förstöra den drömmen och log igen. Hon sa "För visst kommer du inte glömma oss för att vi börjar i skolan och du får gå kvar på dagis?" Då slog det mig, att vara dagisfröken, lärare eller liknande har verkligen en baksida. Det är att behöva lämna dessa söta små liv. För att glömma ett barns leende när du bjuder på glass till mellanmål, se glädjen när spontant drar igång en springlek eller få en kramgo nyvaken liten filur i famnen en regnig eftermiddag, det glömmer man aldrig.