Jag fick väl stå mitt kast när jag tvunget skulle ner och kolla på studenterna. Det var som att återuppleva det där igen. Eller kolla på gamla videos och känna nostalgi och längta tillbaka. Jag kände mig gammal där på parkskolans parkering. Det fanns liksom inte den spännande sommarglädjen inom mig som alltid förr sprudlade om mig så fort jag hörde ordet sommarlov eller såg ett studenttåg på stan. Det var som det var ett kapitel som jag motvilligt hade avslutat. Som en tid som bara gick och aldrig kommer igen. Det är väl det som det dära citatet om att varje ålder har sin tjusning egentligen handlar om. Att acceptera att vissa saker aldrig kommer igen. Jag frågade mig några gånger där nere på parkeringen hur jag kunde utsätta mig själv för den längtan och saknaden tillbaka till stämningen innanför parkskolans dörrar. Hur jag kunde välja att stå och titta på när de högljutt springer och är så mycket bättre än alla andra. För det var precis det man var. trodde man själv iallafall. Men så kom den där mogna tanken fram igen, "din tid är nu." Och det är den väl. Jag hade ju faktiskt inte kunnat tänka mig ett år utan att höra studenter fyllda av glädje, nervositet och alkohol skrika sig hesa i stan. Det är ju trots allt vad det är, en dag som man längtade efter, man älskade och som man aldrig glömmer. punkt slut.

Efter ordentligt med studentfirande, fiskpresenter och mängder av bufféer och tårtor var jag mer än nöjd med min fredag. Lördagen fortsatte i mysig anda och söndagen lika så. Ett beslut har legat och grott i tankarna hos mig och helgen skulle sätta allt i klarhet var tanken. Desto lättare sagt än gjort. Ett beslut där alla fördelar ligger på ena sidan men hjärtat säger något annat. Jag har suttit och bollat fram och tillbaka med alla i min närhet och som alltid när man diskuterar med andra går det säkra före det osäkra. När ett alternativ är svart eller vitt, när det är trygghet, säkert och givet är det alltid det självklara valet för den som ska råda dig. Det är precis som ingen vill ta skuld för det andra. Ingen vill ju ta skuld för att någon annan hamnat på sniskan, blivit besviken eller känner missnöje. Men sen finns det dem som just har det det där stinget. Som är rak på sak och vet precis hur saker och ting ligger till. De som vågar säga till dig att "du vill ju inte detta" utan att egentligen hört din version. De som vågar göra misstag, välja fel och misslyckas. När jag pratar med sådana människor sprudlar det i mig av nervositet och glädje på samma gång. Jag har alltid velat vara en sån. En sån som inte oroar sig i onödan, aldrig tar ut saker i förskott eller inte brister på grund av ett snedsteg. Därför valde jag denna gång. Att lyssna på dem, de som enligt mig har blivit trygga i sig själva genom att någon gång valt fel. De som vågat ta det osäkra före det säkra och på så sätt nått sina drömmar och mål. De som följt sitt hjärta. Och genom detta beslut, följer även jag mitt eget hjärta ♥

-L