Första lediga dagen på 12 dagar. Dagen spenderades i malmös mysiga del med min käraste L. Lite shopping, mycket godsaker och en hel del instinkter. Jag har kommit på en bra sak med att åka tåg. Att man känner sig sådär poetiskt djup på något vis. Alltid när jag åker tåg tittar jag alltid ut genom de småsmutsiga fönstrena och min blick möter alltid asfaltsvägar, betong eller ängar. Och så en grå himmel till det. Jag känner mig som LW mitt i söndermarken då allt bara känns så meningslöst betydelsefullt. Som en tisdag klockan 4 i oktober. Ni vet när allt runtomkring inte har någon vidare påverkan utan allt bara är när allt kommer omkring. Och där sitter jag och svischar förbi människors vardagar, arbetsplatser och motorvägar. Jag tänker bra på tåg insåg jag idag. Jag är så orört rörd när jag åker tåg. Inget jag åker förbi intresserar mig utan allting känns så vardagligt grått och trist och jag slår vad om att min blick genom fönstret har den där tomma vardagsblicken som säger att "jag tar tåget varje dag, låt mig komma hem" Fast att jag max tar det en gång varannan månad. Och så de där stoppen de ropar ut i högtalaren. Då suckar jag lite försiktigt och låtsas att jag avskyr de små hålorna med små onödiga hållplatser. Fortsätter titta ut och asfalt, människor i mörka färger och så den gråa himlen. Jag ser en tjej stå och hålla tårarna inne när hon kramar om sin vännina som torkar sig kring ögonen innan hon rusar iväg med den vinröda väskan över parrongen. Jag ser en lång smal kille med emostil krama och pussa sin tjej, "hejdå" och så pussas de igen. Och så de affärsmännen som går med rak rygg, kontorsväska och blicken framme i 2020. Varför är det aldrig någon glädje kring tågstationer? Det är aldrig solsken, lycka eller spännande tillfälligheter. Det enda leendet man kan få se är när någon återförenas och då blir jag löjligt glad i själen. Annars är allt vardagligt. Känslan över det hela får mig att rysa lite när jag tänker på att det är så mångas vardag. Jag trivs med att sitta där på tåget med den bittra minen tittandes ut över gråa fält. Trots att det är så långt ifrån den vardagen jag vill ha. Jag har alltid fasat över att vara den som pendlar i gråa väder och bara längtar efter dagens slut. Jag vill aldrig bli en sån. En sån som behöver sitta där på tåget och sucka på riktigt när tåget stannar i små hålorna. Men så kan jag ändå se framemot nästa gång jag sitter där på de nersuttna sätena på pågatåget och låta tankarna flöda. Det jag egentligen ville komma fram till var väl, varför vill man alltid ha det man inte har?

-L