igår var det min o L's sista lördag för några veckor. Som ni nog förstått för längesen spenderar vi dem alltid tillsammans med våra favoriter, alkoholen, magisk musik och slutligen i ett fasligt stimm på bahnhof. Kan ni gångra det där med 7? Där har ni resultatet av gårdagen. Det var en helt galen känsla hemma hos mig igår. Det var liksom taggelitagg från morgonen till långt in på kvällen. Det var sån förväntan, spänning och laddning hos några av oss och att det då blir sådär lyckat som man faktiskt föreställt sig är väl en fantastisk lättnad. Det var chips och dippa, choklad, vin, cider och firework. Det var deeptalk, dans, shottar och genom eld och vatten. Det var vi. På bahnhof ökade alkoholkonsumtionen rejält och som riktiga svampar slank alla färgglada drinkar ner. och OJ vad mycket man kan hitta på och OJ vad mycket man inte borde hittat på och OJ vad mycket vi hittade på. En sak jag funderat på är att varenda varenda gång så pratar man för mycket med någon som man inte borde pratat för mycket med. Varenda gång? Lär man liksom sig ALDRIG att vara tyst när man är i vissa sällskap? Jag menar, det mesta kan man ju lära sig men det, det lyckas jag bannemej aldrig lära mig. Efter några timmar vid baren, på dansgolvet och överallt och ingenstans som de flesta brukar säga så befann även jag mig på pizzabox. Ni kommer tycka jag är äcklig nu och det var jag men jag skyller på alkoholen. Jag och Linnea gick och satte oss vid ett bord där det stod två tallrikar, ni vet sådär som man bara ställer det, lite halvt ovanpå varandra, några servetter och en halvtom colaburk på toppen och så massor av rester där emellan så att vitlöksåsen klibbat fast i servetterna? De där resterna åt vi. Vi åt och vi åt. Vi bokstavligen grävde fram de där kanterna mellan allt skräp och stoppade i oss. Saken var den att när det var slut. Då gick linnea och hämtade fler rester. Ordet rest är fan inget trevligt ord. Det är ju aldrig kul med rester? När ens föräldrar säger; ikväll äter vi rester? eller när någon är en rest? Eller typ "där kommer resten". Inte roligt någonstans, det är sådär äckligt vardagsaktigt kränkande. Förutom igår. Igår var det helt magiskt bra med rester och att vitlökssåsen på pizzabox innehåller lika mycket vitlök som cremefraiche gjorde ju inte saken sämre. Jag kan ju bara tänka mig hur jag såg ut. Enligt dagens återberättare hade jag vitlökssås upp till öronen och mitt toklockiga hår var helt klibbigt i topparna. Fräscht! Nog om det. Jag vandrade mätt i magen tillbaka till bahnhof, fann en dator = facebook och skjuts hem. Och nu är det söndag. Huvudet kändes fruktansvärt tungt i morse och att jag fyllde en 2 liters cola flaska med vatten och drack under en timme förklarar nog dagens mående. Ett 200 grams marabou har jag också tryckt i mig och x antal chips med dipp. sötsaker som blir över vill jag inte räkna in till rester, det är ju något makalöst gott. Mamma kom in i morse och rullade upp rullgardinerna och en ljusblå himmel med en stor gul sol visade sig. AAAHRRR. Snabbt rullade jag ner igen och insåg att det är inte värt att ens titta ut mer idag. Det står söndagsångest på väggarna och i mitt huvud rullar tankarna kring gårdagen om & om igen. Och med tanke på dem säger jag så smått HEJ till thailand redan nu för ett hopp om att det kanske kan dämpa ångesten. Men nej. Så lätt är det inte. Jag håller mig istället framför alpint på övervåningen med storasyster och henke och godispåsen, myser med familjen och tar det exakt sådär lugnt som jag vill. Denna helgen blev precis som tänkt, en makalöst mysig fredag, en hejdundrande lördag och en alldeles alldeles urtrött söndag (ångesten hade jag gärna hoppat dock). Och jag säger det ännu en gång. Jag har verkligen de bästa vännerna som finns i hela världen! och när jag tänker tillbaka på det hela och ångesten står mig upp i halsen så hatar jag er&mig för den samtidigt som jag ler med hela hjärtat åt oss och våra idéer. Att jag kommer sakna er är bara ett faktum. Men en sak är säkert. Det är vi och det är g(j)utet♥

-L