Helgen har bara swischat förbi och nu står/ligger jag här igen. I min stökiga säng, på mitt stökiga rum med en partyfylld väska, småklibbiga händer och lite gammalt smink under ögonen. Söndagar är inget att hurra för och kommer nog aldrig att bli heller. L's :) - blandning på spotify kommer spelas konstant hela dagen och att world spins madly on redan spelats 18 gånger sen jag vaknade förklarar nog stämningen just nu. Hela familjen ligger magsjuk och jag hoppas att mitt immunförsvar inte sviker mig nu heller, man borde ju vara immunimmun efter att jobbat i en baktierehärda, men den där magsjukan verkar simma igenom det mesta. Återgå till söndagarna. Det är liksom sån ångest som man inte kan sätta fingret på. Den där känslan om att helgen bara gick förbi. Den man längtat efter hela veckan. Man söp bort den? kan man säga så? Det låter något helt fasansfullt sorgligt och så är ju inte fallet. Fallet är att tiden bara rann iväg för man hade så otroligt roligt med sina fina vänner. Att det som man lever för under eftermiddagstimmarna på jobb är de där timmarna mellan 01.30 och 04.00 på lördagsnätterna när festen känns som bäst. när alkoholen kommit till sin rätt och de där partydängorna känns bättre än någonsinn och när man tittar på sina vänner och tänker; jag är något så sjukt lyckligt lottad! Då känns livet bra. för det mesta.

-L

jag blåser massor av kärlek (med magsjuka i) till dig beccis, som tack för igår och för att du är du. och det är fantastiskt bra. ♥